Fråga chans - episod som valdes bort för Mönsteråsbarn

Fortsätter publicera små texter som aldrig kom med i Mönsteråsbarn. Temat i följande historia finns med i boken, men inte just denna lilla episod.

Fråga chans

Under hela låg- och mellanstadiet så förekom ett märkligt, och i mångt och mycket bisarrt, litet fenomen som kallades ”fråga chans”. Om man blev förtjust i någon så kunde man undersöka om intresse förekom, och det kunde gå till på lite olika sätt. En del skickade små lappar, en del sände ombud och de modigaste frågade väl själva. En del ansträngde sig och skrev på engelska, vad nu det skulle vara bra för.

Vi var ju några som inte levde i den världen, men som givetvis längtade lika mycket som alla andra. ”Kärlek är för dom”, som Thåström sjunger, fast den låten inte fanns då. Vi skrev inga lappar och fick aldrig några. Där grundlades en del av den känsla av utanförskap som sedan skulle växa sig allt starkare under tonåren. En del tror jag raljerar när jag skriver om den blyghet jag då levde i. Men det var tungt på riktigt.

Men så en dag låg den där. Lappen. I jackfickan. En vit lapp. Skriften var från en röd bläckpenna. ”Får jag chans på dig?” Typisk tjejstil. Ingen grabb som drev med mig.

Jaha, vem skulle den till då? Hon kunde väl ha kollat in lite bättre vilken jacka han hade. Men min jacka var ju inte lik någon annans. En lite udda blå träningsoverallsjacka med grunda fickor. Lappen var nog till mig trots allt.

Nu fanns det likväl ett stort problem som jag inte kunde lösa. Lappen saknade avsändare och hon hade uppenbarligen inga som helst planer på att ge sig till känna. Hon var ju jättemodig som överhuvudtaget hade vågat ge mig lappen.

Så…den enda som frågade chans på mig under min skoltid stannade kvar i skuggorna. Det var synd, för vi var nog av samma sort. Fast hon var lite lite modigare.