Fortsätter publiceringen av de delar av ”Mönsteråsbarn” som
aldrig kom med i boken. Mer kuriosa och inte språkligt bearbetade. Igår började
jag med ”Råflörten”. Fortsätter på temat relationer, men inte dråpligt den här
gången och jag har försökt skriva historien med respekt. Efter denna historia,
som också utspelade sig i Växjö, blir det historier från Mönsterås.
Fader vår
Under några år på 1990-talet var jag med i en kristen
bönegrupp som brukade samlas en gång i veckan. En del bad mer än andra, en del
var nog mest med för gemenskapen. Varje samling avslutades med fika. Det var en
skön stämning i gruppen och vi kom från alla möjliga kyrkor och samfund.
I gruppen fanns det en tjej som man kunde vara tyst med utan
att det blev pinsamt. Jag tror vi båda uppskattade det. Vi hamnade ofta bredvid
varandra på fikastunderna, kanske för att vi slapp kravet att prata hela
tiden. Och i de samtal vi ibland ändå hade fanns någon slags respekt för att vi
båda var ganska skygga och bortkomna i sociala sammanhang. Mer än så var det
inte. Sände hon ut andra signaler var jag oförmögen att se dem.
Så kom då min 25-årsdag och samlingen skulle vara hemma hos
mig. Jag bjöd väl på lite extra godsaker, och kamraterna dröjde kvar lite längre
än vanligt. Men så började den ena efter den andra droppa av. Till slut var det
bara jag och den här tjejen kvar. Jag märkte att hon inte ville gå hem.
I vanliga fall hade jag vid det laget fått panik, men den
här gången uppfylldes jag förunderligt nog av ett stort lugn. Vi började med
att sitta tysta, kanske en halvtimma. Sedan började hon prata. Och jag fick ta
del av hennes livs historia. Vad hon sa kommer jag förstås aldrig att berätta.
Vi avslutade med att be Fader vår och så följde jag med henne hem till porten
innan jag vände och gick hem till mig.
Vi träffades aldrig mer på det sättet. Vad som kunde ha
blivit fick vi aldrig veta. Men det blev ett ganska så vackert minne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar