2 april 2017

Mobbningens och utanförskapets följder för mig som vuxen

Det är en styrka att ha varit mobbad som barn, det gör att man inte enbart förväntar sig kärlek och beundran från omgivningen, utan är fullt beredd på annat. Har man redan som sjuåring i den fysiska verkligheten varit omringad av andra som skriker nedsättande saker, vet man att det handlar om en maktkamp, där mobbarna i alla fall på sikt är förlorarna.

Ja så skrev Britta Svensson i Expressen häromdagen. Det kan ju låta lite cyniskt. Självklart hade ändå det bästa varit om man sluppit skiten. Men om nu mobbningen ändå har hänt så kan man i bästa fall omvandla det till en erfarenhet som ger styrka som vuxen.

Man möter dom där ibland. De som varit mobbade och som sedan lyckas väldigt bra i livet och tar revansch. Det är historier vi gillar. Men alla dom som aldrig återhämtade sig. Dom där mobbningen bara blev något destruktivt hela livet. Dom får i regel inga artiklar. De tog aldrig revansch.

För egen del kan jag se hur mobbningen i min barndom, liksom det faktum att skolan hela tiden påtalade att jag inte riktigt dög hur duktig jag än var, bara för att jag var tyst, samt att kyrkan jag var med i ständigt upprepade att man skulle vara frimodig och det skulle synas i ögonen om man var frälst, ja sammantaget så har det gjort några saker med mig.

1. För det första har det skapat en paradox i mig. Dels går jag hur lätt som helst min egen väg. Dög jag inte då så gör jag det väl inte nu heller. Lika bra att göra allt på eget sätt nu med då. Men så paradoxen - jag har ett visst bekräftelsebehov. Fick jag inte bekräftelse som barn så kan jag ju försöka ta igen det nu. Det är väl därför jag uppskattar applåder efter ett föredrag och njuter när upplagan av min senaste bok tar slut efter två veckor. Jag förväntar mig ju inte det. Blir lika förvånad varje gång. Man får bara passa sig så applåderna inte göder fåfängan.

2. Det har gjort mig noggrann. Jag är alltid minutiöst förberedd vid föredrag och släpper inte en bok förrän jag är 100% nöjd. Det har sina rötter i just detta att jag täppte till truten på lärarna genom att skriva bra på proven och göra bra redovisningar. Man hittar sin nisch där de inte kommer åt en.

3. Ett visst mått av revanschism, även om det är en låg känsla.

4. En del som mobbats blir oerhört känsliga som vuxna. För egen del blev det tvärtom. Jag tar bara kritik från nära vänner som jag vet inte har några baktankar. Tjafs från andra rinner av mig direkt och jag har i regel svar på tal om det skulle behövas.

5. Du får en mental beredskap på världens djävulskap. Det var denna aspekt som Britta skrev om. Jag orkar ganska mycket som vuxen som jag aldrig hade klarat av utan barndomens upplevelser.


Inga kommentarer: