Våren är förutsägbar. Än så länge.
När jag studerade på gymnasiet och senare på
högskola/universitet så började våren bli en mer besvärlig tid. Eftersom jag då trivdes i skolan så var det olyckligt att det inföll så många helger, lov och klämdagar då biblioteken
hade stängt. Och så infann sig alltid ett visst obehag
när sommaren närmade sig. Skolan och terminerna hade blivit min livspuls. Sommaren var bara tre osäkra månader man skulle försöka överleva.
Jag hade ju inga kontakter och kunde därför inte få sommarjobb hur som helst,
även om det ibland lyckades.
Igår höll jag föredrag i Ålem. Och föredrag är för det mesta
ganska förutsägbara de också så länge tekniken fungerar. Jag är alltid förberedd och
sällan orolig. Däremot vet man aldrig hur många som kommer. I Mönsterås blir
det så gott som alltid så många att alla inte får plats.
Men så fort man lämnar Mönsterås så ser det olika ut. I
Fliseryd var salen full för ett par år sedan. I Ålem igår var det inte alls
lika många. Men det är mycket som ska fungera. Dels är jag tämligen okänd i
Ålem, dels var det ett annat historiskt föredrag samtidigt i socknen med Folke
Johansson. Tror Ålem är alldeles för litet för två historiska föredrag samma
kväll. Det är ungefär som om man samma
helg skulle lägga både bluesfestivalen och en visfestival. Funkar inte. Men jag
kände mig i fin form. Människorna var trevliga och Ålems församlingshem är en
fantastisk byggnad.
Sedan är det förstås så att många i Mönsterås är bortskämda
med att allt ska vara gratis. Man är vana att strosa runt på bluesfestivalen
och lyssna på gratis musik. Man är vana att gå på allsång på torget helt gratis
och höra mer eller mindre kända artister. Den där gratiskulturen skadar i någon mån föreningslivet som
faktiskt måste ta betalt för sina evenemang.
Fortsätter skriva på min nya Mönsteråsdeckare. Försöker
undvika att läsa andras texter så långt möjligt nu. Det ger bara sämre
självförtroende i det egna skrivandet. Å andra sidan är det den egna oförmågan
som driver fram noggrannheten.
Jag har sagt det förut och det förtjänar att upprepas.
Sveriges bästa skivtitel har Thåström kommit på – "Det är ni som e
dom konstiga, det är jag som e normal".
Själv blir jag gubbe framåt hösten. Fast det känner jag mig
ju inte som och jag kommer inte att fira det på något sätt. Kommer att fly Mönsterås
och sitta och uggla på något hotellrum några dagar. När jag växte upp firade
nog mina släktingar ordentligt med stora kalas, men tyvärr får jag panik av
bara tanken.
Skrivafton.
Skrivafton.
Parad vid hembygdsfest 1930-talet. Där Åsevadsgatan börjar idag upp mot Storgatan.Huset i vänster bildkant flyttades till hembygdsparken 1976 och synd till höger i bilden nedan före Domus. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar