Liberalernas Birgitta Ohlsson sa i en intervju häromdagen att
hennes raka sätt gör att hon kan uppfattas som lite kantig, något som har legat
henne i fatet när det gäller att göra karriär. Det ligger säkert en hel del i
det, även om man väl får säga att hon har kommit ganska långt ändå. Kanske just
därför att det är i Liberalerna hon är verksam. Där brukar man uppskatta det
fria ordet och diskussionerna.
Men jag förstår vad hon menar och kan i någon mån känna igen
fenomenet. När du är tydlig så kommer du att möta antingen uppskattning eller
ogillande. Det är sällan man får höra några nyanserade resonerande mellanlägen. ”Jo
jag kan hålla med dig om det, men å andra sidan så….” Tyvärr inte.
Hur som helst kommer du till slut att finna att du med åren
fått en klick med människor som inte vill att det ska gå bra för dig. Tro då
inte att du är paranoid, för det är bara som det ska vara. Du har stått upp för något och får då betala ett pris. I bästa fall stannar det vid blängande blickar och lite avundsjuka när det går bra. I mellanläget kan människor behöva din kompetens privat, men vill inte bli förknippade med ditt namn offentligt. I värsta fall blir du social paria.
Via olika källor så vet jag att det finns folk i
kommunen som gnisslar tänder för varje bok jag ger ut som råkar bli succé och
som därutöver har lite svårt att fördra att jag drar fulla hus på
föreläsningar. Kanske är det just därför jag nämner det ibland. Alltid retar
det någon.
Det jag vill komma till är att dessa avundsjuka stackare är
guld värda. Man behöver det här motståndet för att inte slappna av och bli
avtrubbad. Motståndet bara triggar dig att göra ännu bättre ifrån dig. Så de
här människorna ska man vara ytterst tacksam för.
Det jag möjligen inte kan förstå är att människor orkar
lägga energi på sådana oväsentligheter. Revirpinkande är det värsta jag vet och man ska alltid försöka vara
generös och unna andra det bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar