Stenmurar

En på många sätt tung vecka går mot slutet. Igår hade jag min värsta migrändag på flera år. Inga tabletter hjälpte. Idag bara en stenmur runt huvudet och så en trötthet som gör att ögonen fastnar i ett läge rakt fram. Vill ni ha med mig i en skräckfilm så passa på idag.

Läste i lokalpressen att Mark- och miljödomstolen ser ut att rädda den där stenmuren vid Oknebäck jag skrev om i höstas. Kommunen och Länsstyrelsen har fått bakläxa och muren får inte rivas. Har dock en känsla av att kommunen inte kommer att ge sig om det är möjligt att överklaga. Men för egen del hoppas jag verkligen muren får vara kvar. Stenmurar bör i princip alltid få stå kvar.

Annars är det här en tid på året som är lite däven. Trivs inte med klimatet, även om det inte spelar någon större roll. Men för varje år som går blir vintrarna allt svårare att uthärda.

Livet går trots vissa bakslag åt det bättre. Att det sedan finns människor som vill påminna om när livet var mycket svårare är något man får ställa sig över. Jag har gett min dotter rådet att använda långfingret.

Själv klådde jag upp en grabb först i nian efter flera års terror. Även om jag blev lämnad ifred sen så var det lite väl sent. Det gäller att bita ifrån och sätta sig i respekt tidigt. Trots denna lärdom blev jag sedan pacifist under många år. Det var inte alls logiskt. Det finns ingen som kommer att tacka dig för att du tog skit i 9 år. Eller 12.

Snart ska fritidsgården invigas i Mönsterås. Går ungarna på fritids längre? Vilka gick när jag var barn? Inte jag och inte mina kompisar. Orsaken till att jag aldrig var på Solhem var att det fanns ett par grabbar där som skulle ha klått upp mig. En annan orsak var förstås att vi hade så kul ändå ute i Mönsterås. På gräsmattorna, i källargångarna, på taken, i gränderna, i hamnen, i sågspånshögarna vid sågverket, på isflaken.

Trevlig helg!