Hämnd är för amatörer, hösten för livet

Höstens första förkylning hann i princip bara komma in i förstun innan den vände. Är van vid att virusen älskar min kropp och biter sig kvar så länge de bara kan. Men den här gången trivdes de inte. Skönt när det blir så. Kan nog ta en lugn promenad redan ikväll.

Hösten är min bästa tid på året. ”Den vår de svaga kallar höst”, som Karlfeldt diktade.

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Tyvärr får jag numera aldrig tid att koppla av och njuta fullt ut av årstidens alla nyanser och sinnesstämningar. Det är en sorg för mig. ALDRIG koppla av. Men vi har alla olika kors att bära. Antar att jag har fått mitt för att jag orkar bära det. Men någon rättvisa finns förstås inte. Likväl - hösten får mig att leva upp i någon mån. Älskar de klara kalla dagarna och kanske allra mest rusket och stormarna och promenaderna i motvind med regnet piskande i ansiktet på ödslig ås. Då lever jag.

Hämnd är för amatörer. Så lågt sjunker jag inte. Jag har bara lutat mig tillbaka och haft tålamod. Tiden har fått ha sin gång och till slut har en efter en av de människor som åsamkat min familj smärta snubblat. De gör liksom bort sig själva. Det är inget jag har önskat. Det har bara blivit så.

Parkskolan. Det är svårt att fatta att ens eget barn går där man själv en gång vandrade runt i trånga snuskorridorer och mellan olika klassrum som började på K eller A. Denna legendariska kultskola. Tre år man aldrig glömmer på gott och ont. Mest ont, även om tidens gång har en tendens att ställa allt i försoningens skimmer.

Skolan har fått en något ljusare nyans nu. Lite lättare att andas var det nog också. Min dotter trivs bra där än så länge i alla fall. Och det är ju huvudsaken. För mig som förälder innebär det lika mycket jobb som tidigare, men nu är det mer logistik det handlar om. Mellanstadiet var på en för barnslig nivå och klassen ohanterlig. Nu genast lugnare och friare. Men väntar alltid på något värre runt hörnet.

Tyvärr gjorde jag inte upp med mina plågoandar förrän i nian. Jag klådde upp dem helt enkelt, trots att jag var klenare än de flesta. En efter en. Vann på ren vilja. Då slutade de mobba mig. Det var så dags. Men jag älskade i alla fall svenska och SO-ämnena redan då.

Lokalpressen förefaller driva något som i det närmaste kan liknas vid en kampanj. Nu när det är pridevecka i Kalmar så frågas i det närmaste lite insinuant varför vissa affärer och kommuner inte viftar med regnbågsflaggor. Det är som om de ska ställas till svars för detta. Nu är det väl så att de flesta affärer eller kommuner inte heller viftar med kristna flaggor när det är någon stor kristen festival (och kristna är ju idag den mest förföljda gruppen på jordklotet), eller med romernas flagga eller någon annan genom historien förföljd grupperings symbol. Det blir minst sagt komplicerat om varje kommun ska hissa de förföljda minoriteternas flaggor under ett helt år. De mobbades, romers, judars, kristnas, moderata muslimers etc. Ja till och med ateisterna borde man flagga för då ateism är förbjudet i vissa muslimska länder. Jag vill förresten också ha en flagga då jag också är i minoritet och tillhör gruppen "kristna över 192 som gillar Morrissey och som köpte The Smiths första platta redan när den kom ut".

Det mesta var faktiskt bättre förr.