Ett liv i kriminalitet...

Det säkraste sättet att ta sig fram i livet torde vara att i unga år ställa till det för sig lite lagom. Är man ung och får en dom, hamnar i Lexbase och skämmer ut sig så blir man samtidigt omhändertagen av samhället. Var så säker. Plötsligt har du fått en specialsydd plats på en skola eller ett företag, just därför att du strulade till det. Kanske rökte du lite marijuana, slog nån på käften eller hamnade i fel kretsar. Förr kunde du även hamna på en kryssning i Medelhavet. Kryssningarna tror jag man har slopat, men tanken att kombinera ett milt straff med någon form av skräddarsydd knuff i rätt riktning (belöning) tror jag lever kvar.

Ibland blir det förstås som beslutsfattarna har tänkt. Småkriminaliteten avvecklas och blir via samhällets omhändertagande en (gen)väg till en tryggad försörjning. Den unge strulpellen stuvas om till lämplig försörjningsanstalt och inser att livet blir behagligare och mindre stressigt om man lever ordnat.

Men för de flesta fortsätter det nog dessvärre på den inslagna vägen. Den nya inkomsten används för inträde till än fler festivaler som romantiserar marijuana. Och så blir det mer droger, fler konflikter, fler stölder och fler fester i dåligt sällskap. Det finns väl inget som förenar människor så mycket som dansen runt en drog. Det är svårt att bryta mönster när vi människor har en tendens att dras till likasinnade.

Nu är det förstås inte bara ungdomar som ställer till det för sig. Marijuana-folket brukar trots allt vara hyfsat fredliga och oförargliga, om än loja, oföretagsamma, avtrubbade och förslappade. Värre är medelålders och pensionärer som gång på gång riskerar livet på oss andra genom att ge sig ut på vägarna berusade av alkohol. De löjliga straff som här utdelas lär inte avskräcka någon som har alkoholproblem i kombination med sviktande omdöme.

I äldre tider och långt fram i modern tid (1960-talet) så hade lokalpressen detaljerade återgivanden av varje fall som togs upp på tinget. Och människor nämndes vid namn. ”Kalle Persson i Ekeboda dömdes till…..dagsböter för att olovligen ha fällt en älg på tider då jakt ej är tillåten.” eller ”Per Andersson i Långebo dömdes till 2 månaders fängelse för att ha framfört sin traktor höggradigt berusad söndagen den 23 september på vägen mellan Timmernabben och Mönsterås.” Ja, ni förstår.

Varför gjorde man så? Hängde man ut folk på grund av ren elakhet?  Absolut inte. Men ett brott var ingen privatsak. Ett brott berörde samhället och var något man vackert fick stå för. Ett brott var ingen hemlis. Idag har vi en annan syn. Den som är skyldig skall skyddas. Det juridiska straffet är nog. Det sociala straffet ska man så långt möjligt skyddas ifrån.

Men det som inte står i tidningarna kompenseras förstås av skvaller. Och skvaller är ofta förvridna och förljugna varianter av någonting som vi inte har en aning om. Så i en mening var det mer rakt och ärligt förr.

Nu skiter jag ärligt talat i vilka brott människor begår. Men visst skulle jag gärna vilja veta vilka som gjort sig skyldiga till pedofili, rattfylla och langning. Däremot bryr jag mig inte vilka som rökt på eller pucklat på varandra. Har inget intresse av att vältra mig i andras olycka.