Dagarna går långsamt...

Dagarna går långsamt nu. Mycket praktiskt som ska ordnas efter min fars bortgång. Det är väl det klassiska, att man får tid att sörja när allt är färdigt. Vår tid värjer sig för sorgen. Man ska liksom bara minnas, inte sörja. Men jag både minns och sörjer. Visserligen sörjer jag inte utan hopp. En kristen har alltid hopp om en ny morgondag och ett nytt möte.

Alla företag, banker och liknande har varit oerhört tillmötesgående. Även Mönsterås Bostäder. Mönsterås kommun…tja…jag väljer att tiga.

Min far var medlem i både Svenska kyrkan och Pingstkyrkan, men begravningen blir i Pingstkyrkans regi. Det blev hans andliga hem på 1970-talet, även om han fick sin andliga fostran i Svenska kyrkan i Fliseryd och Grimhults missionsförening. Det hölls till och med söndagsskola i den lilla backstuga där min far växte upp.

Min far lekte mycket med mig när jag var barn. Alla fäder gjorde inte det på den tiden. Men han tog sig tid och såg mig. Märklin skulle det vara när det kom till tågbana.

En del verkar inte ha koll på att jag också var son till Kurt. Ingen instans har hört av sig till mig, bara till brorsan.

Min far hade även tre halvsyskon bosatta på andra håll i landet som jag har skrivit brev till.

Min far var aldrig med i några pensionärsföreningar och en del trodde kanske att han var ensam. Men det var självvalt. Så länge han orkade gå ut, stannade han gärna upp och pratade med människor.

Känsla för musik hade han. Det var Gunnar Wiklund och country.

Where the hell are my friends sjunger Lany i en utmärkt poplåt. Den frågan ställde aldrig min far. Han hade inga nära vänner – förutom Gud och sina söner. Men det var många som tyckte att pappa var en bra karl. Och det var han. En bra pappa också.