Ribbings etikettskola och nya hus

Jag beundrar författare som inte gömmer sig i sina skal, som inte skapar märkvärdiga murar mellan det personliga och det privata, de som inte har gått i Ribbings etikettskola. Givetvis har var och en rätt att dra sina gränser var han/hon vill, men överlag präglas vår tid av ett påtagligt präktighetshyckleri där ovilja att dela sina liv och sina erfarenheter framställs som något moget. Precis som om det vore en dygd att skilja mellan det personliga och det privata. I grunden handlar det bara om fasadspel och en strävan att rädda sitt sociala anseende. Integritet är nämligen något helt annat, men det ska jag utveckla en annan gång.

Men det är skillnad på Snornisse och Nisse i byn. Om jag skriver utlämnande om något så får jag veta att jag är för privat. Om Ulf Lundell hade gjort detsamma, hade han fått höra att han är modig och ett föredöme som berättar.

Nå, kanske borde det finnas en etikettskola för hur man får bygga hus. Vi lever i en tid där den rivningshysteri som präglade främst 1960-talet har börjat falla i glömska. Och desperata kommunpolitiker på landsbygden är inte särskilt benägna att vårda kulturarvet om det står i vägen för det man tror kan gynna skatteinkomsterna. Därför kan vi se både det ena och det andra ske i Kalmar, Mönsterås och Oskarshamn. I Mönsterås har vi de senaste åren sett några obetänksamma rivningar, och inte minst förskräckliga tillbyggnader på gamla 1800-talshus, liksom nybyggen i stilar som inte alls passar in i de kvarter där de uppförs (hamnen, Kuggås och Oknö). De nya hyreshusen i centrum – jag har inget emot att man byggde där, men de borde ha varit en våning lägre och byggts i en annan stil. Nu passar de varken ihop med hyreshusen längre söderut, eller de äldre husen norröver. Helt misslyckade tycker jag emellertid inte att de är.