Jag tror jag vet när min avsmak gentemot alla former av
förmynderi slog rot. Jag måste ha varit i tioårsåldern och satt på ett kontor
någonstans i Mönsterås. Det var 1970-tal och väggarna var inte alls blommiga
eller bruna, vilket de borde ha varit, utan sterilt kritvita. Mitt emot mig satt
en socialkärring som inlindat lulligt och manipulativt frågade mig om jag fick
mat hemma och om jag tyckte om min mamma och pappa. Vad skulle jag svara på
det?
Frågorna var så absurda att jag förmodligen satt helt tyst länge och samlade mig innan jag sänkte henne genom att med stolthet berätta om mina kärleksfulla föräldrar och all underbar mat jag fick varje dag – hemlagade köttbullar, köttfärslimpor, stekt och kokt potatis, gräddsåser, kroppkakor, plättar, ragger, korvar, grytor, flottiga fiskar, Thegerströms blåa kumminlimpa, den fetaste mjölken, bananerna, clementinerna, bullarna, godiset…ja You name it.
Trots att jag åt normalt, och kanske i vissa avseenden mer
än många andra barn, så var jag extremt smal, och någon hade anmält mina föräldrar
för att man kunde räkna mina revben. Frågorna var så absurda att jag förmodligen satt helt tyst länge och samlade mig innan jag sänkte henne genom att med stolthet berätta om mina kärleksfulla föräldrar och all underbar mat jag fick varje dag – hemlagade köttbullar, köttfärslimpor, stekt och kokt potatis, gräddsåser, kroppkakor, plättar, ragger, korvar, grytor, flottiga fiskar, Thegerströms blåa kumminlimpa, den fetaste mjölken, bananerna, clementinerna, bullarna, godiset…ja You name it.
Vi blev således inkallade på samtal där jag utfrågades om
min inställning till mina föräldrar. Så oerhört förnedrande och kränkande både
mot mig och mina stackars föräldrar. Där fick jag se avigsidan av folkhemmet - förmynderiet
där stat och kommun lade sig i alltifrån småbarnens vikt och längd till
barnuppfostran och kosthållning. Folkhemmets välfärd förde onekligen mycket
gott med sig vad gäller levnadsstandard, men låt oss inte glömma alla
omhändertaganden på lösa grunder (rykten och skvaller), steriliseringar och
kränkningar av personlig integritet. Inte undra på att det formades en och
annan rättshaverist.
Mycket av det statliga förmynderiet har fortsatt under
borgerliga regeringar och delvis förstärkts via myndigheter som
Arbetsförmedling och Försäkringskassan. Den nyss avsatta regeringen
introducerade begreppet ”utanförskap”, och satte stämpeln på alla som inte
passade in i ”arbetslinjen”. Detta är ett typexempel på hur ett begrepp i sig
självt skapar utanförskap. Hur som helst har allt fler fått känna på den
maktlöshet det innebär att tvingas leva under Arbetsförmedlingens och
Försäkringskassans förmyndarskap och ofta häpnadsväckande oförmåga att lyssna in
och förstå enskilda människors livssituation. Och den som inte lyder straffas
först med pekpinneblanketter och sedermera ekonomiska avdrag (böter), vilket i
sin förlängning kan leda till både hemlöshet, missbruk, familjebråk,
skilsmässor och självmord.
Folkhemmets förmynderi har alltså fått sin fortsättning. Den
hade också sin historia med rötter i det gamla bondesamhället där hustavlans
värld i alla fall i teorin ingöt den nödvändiga respekten för överheten oavsett
om den kunde leverera något acceptabelt och anständigt tillbaka.
Nu finns det för all del inte bara förmynderi från
myndigheter. Det finns också ett slags moraliskt och socialt förmynderi som tar
sig olika uttryck. Ibland handlar det om fnysningar från människor som anser
sig representera god smak på olika områden – alltifrån vin och mat till
semestermål, boende, litteratur, film och musik. Smakpoliser. Det kan också handla om rent
förakt från människor som anser sig lite ”fiiiinare”, särskilt om man inte
anses behärska de sociala koderna i olika sammanhang, dvs inte kan uppföra sig.
Man är helt enkelt inte tillräckligt rumsren. Jag har själv mött det i olika
sammanhang och inte bara från människor i socialgrupp 1.
Det finns även helt vanliga medelsvenssons som inte alls
vill bli förknippade med mig bara för att jag drivit vissa kontroversiella
frågor här på bloggen. De vill inte ens bli omnämnda i positiva sammanhang
såsom recensioner och liknande. Eftersom berömmet kommer från mig så skitar jag
ner dem. De skulle hellre bli totalsågade och se det som en merit. De är måna
om sitt anseende och sin sociala ställning i Mönsterås. De utövar ett slags
moraliskt och socialt förmynderi som ibland är bortglömt eftersom vi alltid
fokuserar på myndigheternas förmynderi.
Sedan finns det ett slags förmynderi som ser olika ut beroende
på var man bor och den ortens mentalitet. Den som avviker från det förväntade
stämplas med automatik som en udda avvikare och utsätts för olika former av
förmynderi och nedlåtande omdömen. Här beter sig i regel inte fabriksarbetare
bättre än andra samhällsgrupper. Det är bara att se på Hem till byn där jag såg
en bonde som tvingats sadla om till svetsare och därmed utsattes för de
”riktiga” arbetarnas hånfulla kommentarer. Men så länge du har arbete, villa
och familj med två barn så lever du hyfsat säkert.
Nu finns det
för all del ett förmynderi även i de fisförnäma kretsarna och det handlar inte
i första hand om att man är förmögen. Det skall också till en självmedvetenhet,
en attityd, en känsla av att vara just lite förmer, en naturlig insikt i hur man
skall föra sig i vissa kretsar, att med en kroppshållning eller replik kunna
förinta någon, men samtidigt kunna ge sken av att man är barmhärtig - en liten
klapp på huvudet eller en allmosa ibland åt någon mindre bemedlad. Det handlar
om att ha ”Det”. Man är också väldigt mån om ytan och hur man uppfattas av
andra. Minsta förbrytelse mot de uppstyltade etikettsreglerna är en skandal.
Därmed har vi
klarat av det andra torsdagsknotet, och erkänn att du började längta efter
frihet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar