5 januari 2013

Del II - Under oket och vid oaserna

Idag fortsätter jag serien om min relation med Gud och kyrkan från vaggan och fram till idag. Del I kan läsas här.

Abrupt möte med ny värld
Efter sex lugna barnaår i Guds och kyrkans famn så blev mina föräldrar frälsta och medlemmar av Pingstkyrkan. Mötet med denna nya värld skedde abrupt och blev delvis traumatiskt.  Jag älskade att med barnets oskyldiga glädje sitta vid min fars rullbandspelare och lyssna på inspelningar av Svensktoppen. Men så en dag kom min mor och stängde av bandspelaren. Hädanefter skulle det inte bli mer svensktoppsmusik. All musik som inte handlade om Jesus var synd. Och det var bara början.

Plötsligt blev Jesus väldigt påtaglig och om Han bara hade varit som den snälle och gemytlige pastor Sven så hade det aldrig blivit några problem. Men pastor Sven var hyggligare än Jesus med alla reglerna. Framför allt kunde Pastorn inte ha koll på vad varje medlem gjorde i vardagslivet och där fanns åtskilliga som ännu hade äldre tiders syndakatalog som kompass för sig själva och andra. De hade satt ihop regelverk som inte hade någon som helst förankring i skriften. Kanske var det missriktad omsorg som hade slagit över till rena gemenheter när gränsdragningarna gentemot världen skulle göras.

Taggtråd och minor
Guds tanke med mitt liv hade dittills varit inbäddad i bomull. Men nu blev världen avgränsad med taggtråd och marken minerad. Det gällde att kliva rätt för att en dag få följa med Jesus till himmelen. Nåd förvandlades till prestation. Korset förvandlades till en himlastege. Jag kunde förstås inte formulera det med dom orden, men idag förstår jag ju varför det alltid kändes så tungt. Den frihet som Guds Ande ger kunde inte frodas med ett så strikt prestationsbaserat regelverk uttänkt av överhettade människohjärnor. Därmed inte sagt att Gud inte sätter gränser. Det gör han förstås och de framgår av tio Guds bud.
Men nu gällde det att undvika de farligaste minorna som kallades dans, världslig musik och bio (och för all del kortspel). Ett särskilt ont öga hade Gud till Roxybiografen och klassfesterna med ABBA-musik i Mölstadskolan. Att välja ett biobesök när man kunde sitta hemma och be var en förolämpning mot Gud. Många hade ingen känsla för skapelseplanet och människors behov av avkoppling ibland. Och så svordomar förstås. Mina föräldrar gjorde det aldrig, men det hände att en annan medlem gav mig peppar på tungan efter att jag sagt något opassande.

Genom att koppla begreppet synd till dans, viss musik och bio, så fick jag förstås en helt felaktig och ytterst ytlig uppfattning om vad synd är. Om de ändå hade exemplifierat synden med elakheter, som att vara taskig mot sina kompisar, mobbning eller egoism, ja, då hade jag säkert kunnat ana något om människans problem och varför Jesu försoningsverk var så viktigt. En Jesus som förlät mig för att jag dansat på klassfesten eller sett Kalle Anka och hans vänner på Roxy begrep jag mig inte på.

Förbuden var således det som dominerade min tankeverksamhet. Det fanns ingen balans mellan lag och evangelium. Och när lagen dessutom hade förvandlats till hittepåsyndakatalog, så förvreds sanningen.

Jesus landade på Torget
Det hände att jag drömde mardrömmar om att Jesus hade kommit tillbaka. Han hade valt torget i Mönsterås som landningsplats och nu fick alla ställa upp sig på led för att få sin dom. Jag kan ännu minnas ångesten där jag stod i kön och väntade på min dom.
Lycklig efter bön
Trots att min värld plötsligt blev begränsad och Gud en farbror som darrade av helig vrede för biobesök, så har jag ett tydligt fint minne från när jag var sex år. Kanske för att det låg bortom alla krav och regelverk. Min mor undrade om jag också ville bli en kristen, vilket jag sa att jag ville. Jag begrep förstås ingenting, men böjde knä med mamma vid soffan och bad någon slags bön till Jesus att jag nu ville tillhöra honom. Jag minns ännu hur oerhört glad jag var efteråt, hur jag sprang omkring och sparkade boll lycklig i köket. Jag är än idag förundrad över hur jag som sexåring kunde få uppleva en sådan genuin glädje inombords när jag annars alltid har lidit av visst tungsinne, och ytterst sällan som vuxen kunnat se tron återspeglas i känslolivet.

Men det fanns ändå ett grundproblem. Jag fick inte ha Jesus ifred. Som barn kunde jag förstås inte skilja på församlingens regler och Jesus. Detta vållade mig bekymmer. Om nu Jesus var så snäll som farbror Sven och hade gjort mig så glad efter bönen vid soffan, varför tog han då ifrån mig det jag tyckte om mest.

Under några månader bodde vi i lägenheten över Pingstkyrkan och mina föräldrar var då vaktmästare. Det var ett stort och spännande hus med en genuint kuslig källare. Trädgården hade på den tiden en fantastiskt fin berså. Jag trivdes där.

Dopet
När jag var nio år var det så dags att döpas eftersom mitt spädbarnsdop inte godkändes. För att få döpas skulle man ha en uttalad och medveten tro på Jesus. Egentligen ville jag inte alls döpas, men jag kom mig väl inte för att säga något eftersom det fanns människor i min omgivning som tryckte på. Skulle jag inte ta chansen nu när det ändå skulle bli dop då flera andra barn i församlingen skulle döpas. Jo, så fick det bli. Ett samtal med pastorn blev det där jag fick svara på några enkla frågor. Sedan var det dags för dopet. Jag ikläddes en vit dräkt och fick ställa mig med de andra barnen framme vid estraden. Sedan fick vi en efter en gå ned i dopgraven där pastor Sven doppade ner hela kroppen i vattnet. Efteråt kändes det som en mycket fin upplevelse. Jag var glad.
I vuxen ålder har mina två dop vållat mig vissa bekymmer. Vilket dop är det som gäller? Kan jag personligen ställas till svars för mitt omdop om jag nu som vuxen anser att spädbarndopet dög? Vad blir då det andra dopet? Ett bekräftelsedop? Så måste jag se det. I första dopet handlade Gud och jag blev hans barn och upptagen i den kristna församlingen. I det andra dopet bekräftade jag medvetet min vilja att följa Jesus.
Dopet. Jag är den andra pojken från höger. Bredvid mig står Mats och längst till höger Pastor Sven.
Vidsynta föräldrar 
För mina föräldrar tillstötte vissa komplikationer. De kom utifrån och hade därför inte hela församlingskulturens alla regler i blodet. De var Socialdemokrater, vilket föranledde några av församlingens mest ideologiskt medvetna damer att ringa hem till oss och påtala det olämpliga i detta. ”Vi har vårt parti”, hette det. Partiet som åsyftades var förstås KDS, numera KD. Men mina föräldrar gav i detta avseende inte vika, vilket hedrar dem. En annan lojalitetskonflikt uppstod när mina föräldrar inte bröt med Svenska Kyrkan, trots att man ofta fick höra hur många fel de hade, om de nu ens var frälsta där. (Jag vet att pastor Sven betydde mycket för att ändra på denna underliga syn på de andra delarna av Kristi kropp, men det tog tid för tanken att få genomslag).
Miniorer och juniorer
Men mina föräldrars vidsynthet betydde att jag fritt fick delta i Svenska Kyrkans Miniorer och senare Juniorer, vilket gav mig andrum. Dessa träffar var mina oaser. Min bästa kompis Peo var också med i Svenska kyrkans verksamhet och vi hade väldigt roligt ihop. Och så anordnades fantastiska läger både på EFS-gården i Timmernabben och på Öland. Särskilt minns jag prästen Ture som på ett fint sätt fick tron att vara en naturlig del av vardagslivet.

Många influenser
Detta förde det goda med sig att jag redan från början lärde mig att Guds familj är större än det lilla sammanhang jag var mest i. Jag fick redan som barn del av Mönsterås lite högkyrkliga framtoning, Pingstkyrkans karismatik och fotfolksengagemang, samt mormors gammelkyrklighet. Mormor bodde ute i skogen och var min fadder när jag döptes. Hon var så sund och rejäl i tron, karg och med förmåga att säga ifrån, nästan profetisk i sin framtoning. Katolikerna begrundar sina helgon, jag mormor.
Min mormor och morfar. De var mer gammelkyrkliga och ansåg inte att man missbrukade nåden om man tog sig en snus eller ett kortspel. Möjligen retade det djävulen.

Ölburkarna försvann
Ibland kunde det uppstå dråpliga situationer när fasaden skulle visas upp. Min mor var med i en sygrupp, och nu närmade sig dagen då församlingens tanter skulle komma på besök i det Nilssonska hemmet, vilket råkade sammanfalla i tiden med min nya hobby – jag samlade på ölburkar som jag hade staplat upp fint i en pyramid utmed ena väggen i mitt pojkrum. Men samma dag som sytanterna skulle komma, så rensade min mor resolut bort burkarna och därmed var min korta karriär som ölburkssamlare över. Möjligen kunde tanterna ana en viss efterlukt av fadd pilsner som trots timmar av vädring och böner inte ville fly det nystädade pojkrummet.

Det goda
Trots syndakatalogen fanns det mycket gott i Pingströrelsen. Så länge man höll sig inom ramarna var det en varm fin gemenskap och bra undervisning. Dessutom gav man utrymme för andliga nådegåvor utan anseende till person. Tungotal och profetia var mycket vanligt förekommande. Och musiklivet var rikt. Söndagskolan höll hög kvalitet och jag minns särskilt den lilla kollektbössan som skickades runt föreställandes ett stackars utmärglat Afrikabarn som bockade varje gång en peng lades i.
Personligheten passade inte in
Utöver syndakatalogens destruktiva inflytande var problemet att min personlighet helt enkelt inte passade in i rådande församlingskultur. Om man var riktigt frälst och fylld av anden så förväntades man vara glad till det yttre. Det skulle synas i ögonen, som man sa. Jag var en blyg, allvarlig, tystlåten tänkare som var både glad och ledsen utan att det nödvändigtvis syntes någonstans. Och så talade jag inte i tungor, vilket betydde att jag inte var andedöpt. Varför man valt ut just detta som det enda tecknet på att man hade Anden vet jag inte när skriften som helhet omtalar flera andliga nådegåvor och frukter. Men därför bad man för mig på barn- och ungdomssamlingarna att jag skulle få det efterlängtade tungotalet. Klart att man låste sig. (Jag har annars inget emot tungotalets gåva. Så vida det inte finns uttolkare är det ju för personlig uppbyggelse, vilket kan vara nog så viktigt för oss med tendens till tungsinne.)

Det gällde också att försöka komma undan den årliga ungdomsveckan/arbetsveckan då vi barn och ungdomar skulle ut på köpingen och sjunga och evangelisera. Eftersom jag var tillbakadragen och absolut ingen evangelist, så ville jag inte våldföra mig på min person. Redan då var jag mer en lärartyp med profetens kärvhet, men det hade ju inte passat så bra på Storgatan.
Eftersom jag ofta satt tyst på ungdomssamlingarna så trodde de kanske att jag for illa av det, vilket jag inte alls gjorde. Men det medförde att de satte en äldre kille som fick extra ansvar för mig, vilket jag inte alls tyckte om. Det kändes så fruktansvärt fel.

Hur väl människor än ville så blev det inte bra. En Gud som förbjöd det man som barn tyckte var roligt, en tystlåten allvarlig tänkare utan tungotal i en församling där det på ytan glada och tungotal betonades – ja det betydde trubbel. Förr eller senare.

Läger
Och så var det läger på Hornsögården ibland. Som alltid när det gällde Pingstkyrkan fick vi väldigt bra lekmannaundervisning i kristendom. Någon hjärntvätt var det dock aldrig tal om och allt som var förbjudet tonades ner något på lägren där församlingens ledare var med och kunde styra upp allt. Maten var fantastisk och man kan inte låta bli att beundra alla desa tanter som år ut och år in betjänade oss med livets goda. Det fanns också förvånansvärt mycket utrymme för lekar, kanotpaddling, fotboll, bus och stoj.

Hornsögården var en utomordentligt väl vald plats. Huset var vida känt för sina spökerier och även de mest luttrade av lägerledarna ville helst ha sällskap under dygnets mörka timmar. Vi ungar fick sova åtta i varje rum i livsfarliga våningssängar. Jag minns särskilt ett år när jag ramlade ner från en säng i sömnen och slog mig halvt fördärvad. Egentligen var det tur att jag överlevde. Jag hade fruktansvärt ont i korsryggen i flera veckor, men läkare uppsöktes aldrig.

Församlingens pastorer och ledare var mycket vänliga och seriösa. Särskilt minns jag pastor Sven och ungdomspastor Bosse som fina personliga föredömen. Det var aldrig några glidare, utan de arbetade hårt under enkla förhållanden.
Spännande gudstjänster
Gudstjänsterna minns jag också som spännande även för barn. Formerna var ju ganska fria och avsaknaden av liturgi medförde att väldigt mycket kunde hända. Tungotal, bön för sjuka och profetiska budskap var inga ovanligheter. Dock kunde även gudstjänsterna bli jobbiga för en hämmad stackare som jag. Det var ganska vanligt att man skulle stå upp och göra diverse rörelser till musik, vilket var bland det värsta jag visste. Jag ville bara sitta eller stå och sjunga med armarna säkert tryckta mot kroppen. Vidare kunde det på vissa samlingar bli så att man förväntades räcka upp handen eller gå fram till bänken längst fram för att få del av Guds hjälp eller för en avgörande överlåtelse. Jag reagerade alltid instinktivt på det där. Återigen var det en prestation som skulle öppna upp för Guds nåd. Jag vet ibland hur dåligt jag mådde efteråt just för att jag inte hade räckt upp handen eller gått fram. Hade Gud låtit sin nåd gå mig förbi nu?

Det onda kunde vändas till något gott
Hur som helst vill jag försöka vända lite på perspektivet. Hade jag aldrig fått uppleva syndakatalog och känslan av fördömelse, så hade jag kanske aldrig påbörjat sökandet efter Guds nåd och vad friheten i Kristus egentligen innebär. Vem är Jesus bortom de bilder jag fick till mig? Och så den klassiska frågan - vad säger egentligen skriften? Och icke att förglömma - vad säger den samlade kristna erfarenheten under 2000 år? Fanns det en objektiv grund att stå på bortom subjektiva känslor?
Det finns också en befrielse i att få frigöra sig från alla människotankar för att sedan som befriad kunna ta till sig det bästa från alla kristna traditioner. Pastor Sven och ungdomspastor Bo Jansson var också fina förebilder och sådana ska man vara tacksam för. Jag var för ung för att vi skulle föra djupa samtal, men detta var män med karaktär som hade med Gud att göra. Om jag hade haft män av deras kaliber omkring mig några år senare, så kanske livet hade blivit annorlunda. Med min bakgrund var det ju upplagt för ett stort uppbrott från fadershuset. Om detta och mina misslyckade försök att hitta en livskamrat redan i unga år, samtidigt som mina föräldrar gick skilda vägar, kan ni läsa i nästa avsnitt.

1 kommentar:

kyrksyster sa...

Du är en god berättare. Kan känna igen mycket från min hemort där många kamrater var frikyrkliga. Jag sprang väl med dom ibland, men det var för instängt för mig.

Pingstkyrkans barndop kan man verkligen vara frågande inför. Antingen får man ju döpa på Guds nåd eller så vänta tills den unga människan är mogen att göra ett självständigt val. Det är svårt att se en sjuårings dop som "troendedop"...