Mellan hyreshusen på Hagagatan låg lekskolan. Då fanns inte den asfalterade parkeringen, utan en grusplan. Gullvivans barn gick in till höger, Blåklockans till vänster. |
Vägen till lekskolan
Vi bodde på torget och lekskolan låg på Hagagatan. Det var egentligen bara att gå ner för den branta stentrappan mot Torghallen (idag Algots parkering), ta mig över Torggatan och sedan gå ett par hundra meter. Kanske följde min mor med mig första gången, men sedan gick jag själv. Det var på den tiden självklart att man som sexåring rörde sig över ganska stora vidder utan vuxet sällskap. Min mor brukar förklara det med att omvärlden inte var så farlig på den tiden. Jag tror mer på att föräldrarna inte var så överbeskyddande.
Trappan till mitt hem på torget. |
Från lekskola till förskoleklass
Lekskolan var en fin tanke. Lek var ännu något legitimt som barn med fördel kunde ägna sig åt. Därför var det ingen som ifrågasatte ett lekfullt år utan genomtänkt pedagogik året innan skolstart. Jag minns att det fanns en kille på min avdelning som kunde läsa lite – Per. Det var sensationellt. Han betraktades som en lysande begåvning. Annars var det inte meningen att vi skulle lära oss läsa i lekskolan. Nej, det mesta handlade just om lek, pyssel och andra nöjen. Nu för tiden är det annorlunda – pedagogisk stress. Det heter inte längre lekskola utan förskoleklass och barnen får lära sig en hel del nyttigheter, även om vår dotter hade tur och hamnade i en lekbetonad klass. Men tendensen är tydlig. Man får inte slösa bort ett helt år på lek. Barnen skall bli effektiva BNP-producenter tidigt.
Gullvivan och Blåklockan
Min lekskola låg i ett litet hus med två avdelningar. Byggnaden
finns kvar än och är ”dagis”, eller förskola som det heter nu för tiden. Lekskolans
avdelningar hette Blåklockan och Gullvivan. Jag hamnade på Gullvivan. Lokalerna var säkert för små, men det reflekterade jag aldrig över.
Vad minns jag då från denna tid?För smal
Jag hade inte gått där särskilt länge förrän de väl tyckte
jag var hiskeligt smal och jag har för mig att jag tvingades prata med en tant
som frågade mig om vad jag tyckte om mamma och pappa och om jag fick mat hemma.
Så utstuderat och fenomenalt nedsättande. Det fanns ingen integritet som
respekterades. DDR i lokalsamhället. Sanningen var att jag var spinkig, trots att jag åt helt
normalt. Förunderligt hur skolväsendet alltid verkar ha brytt sig om hur barnen
ser ut vare sig de är tjocka eller smala. Låt ungarna va!
MockasinernaDet gällde också att hantera vissa moment av praktisk natur, vilket jag då naturligtvis inte gjorde. Det första man skulle göra på morgonen var att ta på sig inneskor. Jag hade ett par mockasiner av svensk töntmodell som jag inte kunde ta på själv. Så varje dag fick fröken hjälpa mig. Ett annat mindre roligt moment var när man fick sätta sig i en ring och äta upp den medtagna frukten – i mitt fall alltid en banan. Tror att vi sjöng lite också och så skulle någon läsa upp dagens namnsdagsbarn, vilket då den läskunnige fick göra. Gillade aldrig de där ringlekarna. Minns dock ännu sången ”Vad gör du lilla råtta…” Någonstans har jag ett foto när vi sitter i ringen, men jag kan inte hitta det just nu.
Pyssel
Annars var det mycket pyssel av olika slag. Det fanns ingen
ände på allt som kunde framställas. Vi fick sy, väva och snickra. Hammare och
spik har aldrig legat för mig, så jag vävde, vilket jag tyckte var trevligt då
det minskade skaderisken dramatiskt. Någon tanke på att det kunde framstå som
feminint hade jag inte. Jag och kompisen Peo vävde så in i helsike fina
grytlappar och små mattor med fina mönster.
Här pysslas det. Jag är längst till vänster. |
Utelekar
Oslagbara i bus
Ofta lekte vi ute och jag föredrog för det mesta att leka
själv, i alla fall innan jag lärde känna Peo. Fröknarna tyckte väl synd om mig
och trodde att jag led av att leka ensam, vilket jag inte alls gjorde. Så
ibland blev det lite tjatigt med frågor om jag inte skulle vara med på än det
ena än det andra. Jag erbjöds till och med att vara med på hopprepslekar.
Mirakeldojjorna
Men bortsett från detta var det ett trivsamt år. Jag var
trots allt med på en hel del. Springtävlingarna var fantastiska drabbningar,
trots att jag nästan alltid kom näst sist. Roger var bäst och det var alltid
han som tog initiativ till tävlingarna. Men han var en schysst grabb, så inget ont
om honom. Så kom då dagen när jag skulle komma att försätta hela lekskoleklassen
i chock. Jag hade fått ett par nya ljusbruna skor - mirakeldojjor. På morgonen
den första dagen med de nya skorna anlände jag som vanligt till lekskolans
framsida där det då var grus. I väntan på att få komma in var det alltid
springtävling där mellan de omkringliggande hyreshusens gavlar. Vi pojkar
ställde upp oss på rad - precis som vanligt. Alla visste att Roger skulle vinna
- precis som vanligt. Klara, färdiga, gå! Och så satte vi fart. Mina nya skor
gjorde att jag flög fram som en gasell. Jag kan än minnas hur skorna bet i
gruset. Med tio meter kvar låg Roger och jag sida vid sida i rasande fart på
väg mot Hagagatan åttas gavel. På något besynnerligt sätt lyckades jag sätta
handen i väggen före Roger. Jag hade vunnit. Jag hade besegrat Roger. Jag var Mönsterås
okrönte hjälte.
Segern upprepades tyvärr aldrig. Men Roger ville aldrig mer
tävla på gruset, utan bara på gräset vid lekskolans baksida. Där kom jag alltid
näst sist.Oslagbara i bus
Annars var det på lekskolan jag lärde känna Peo. Sista delen
av läsåret var vi ett oslagbart radarpar på Gullvivan. Vår ordinarie fröken
hade ju hyfsad koll på oss, men när hon blev mammaledig så fick vi en vikarie och
alla spärrar försvann. Vi var på goda grunder inte hennes favoriter. Oslagbara i bus. Oslagbara än idag skulle jag
tro.
Ännu ett pyssel. Inte ser jag väl ut som klassens busigaste pojke? |
2 kommentarer:
Som avslutning på lekis åkte både Gullvivan och Blåklockans för- och eftermiddagsgrupper till Sagolandet i Löttorp. Tror att det var Magnus Ekvalls pappa som körde bussen!
Låter ju roligt! Ska försöka minnas det.
Skicka en kommentar