9 augusti 2012

Mina lärare på Parkskolan 1979-1982 - som jag minns dem

Högstadiet var tveklöst den värsta skolperioden. Det berodde i första hand på att plågoandarna gavs fritt utrymme för psykisk och fysisk misshandel. Skolan stod vid denna tid helt handfallen inför problemet. Särskilt vid fritt valt arbete kunde saker hända, då vuxennärvaron var ytterst sporadisk.

Men hur ska man då bedöma lärarinsatserna? Parkskolan hade en något udda lärarkår och någon större entusiasm lyckades de väl inte förmedla. Ändå kanske man bedömde dem för hårt i tonåren. Har tiden medfört en omvärdering? Jag tog mig en funderare. Om du vill kommentera inlägget, så kom ihåg att jag inte släpper igenom personangrepp.
Biologi - May-Stina Krohn: Tillbakadragen plikttrogen ganska snäll dam som nog inte hade det så lätt med klassens busar. Inga särskilda minnen, även om jag förmodar att man lärde sig något. Kärlekens mysterier ägnades klokt nog inte många minuter. ”Man träffar kvinna och då kan det om de älskar varandra bli barn eller inte. Ibland kan det bli barn även om man inte älskar varandra. Tänk på det och var rädda om varandra”. Ja, ungefär så.

Teckning – Allan Tarler: Gav mig en trea trots att jag var usel i teckning. Förutom ett oförtjänt betyg gav han mig komplex för mitt utseende. Inför hela klassen påpekade han nämligen att jag hade ett sällsynt smalt ansikte. Varför, min gode Tarler? Varför? Hade annars inga problem med honom, troligen pga min låga profil.
Tyska - Marianne Hagenström: Pratade bort det mesta av lektionerna om allt mellan himmel och jord. Ändå lärde vi oss mycket. Härlig människa som var svår att inte tycka om.

Matematik - Nils Erstsson: Klart godkänd. Inga särskilda minnen i övrigt.
Svenska, Engelska - Frank Daneskog: Var kanske inte så populär när det begav sig, men så här i efterhand framstår han som väldigt kunnig och närvarande. Han lyfte min dåliga engelska och uppmuntrade mig att fortsätta skriva.

Syslöjd – Margareta Ador: Det gick många rykten om denna dam, men hon kunde nog sitt jobb egentligen. Jag var nog lite odisciplinerad i detta ämne, vilket nog kan förklara att det inte blev så positivt. Minns mest doften av hennes parfym och att jag fick göra om körkortsprovet på symaskin tre gånger.
Fysik, matematik - Freddy Brännström: Freddy och jag kom ihop oss en gång, men därefter var det inga som helst problem. Ganska så pedagogisk på fysiken som jag trots totalt ointresse klarade av.

Kemi – Olle Larsson: Kemi var ett av mina svagare ämnen, men Olle gjorde den rolig trots ångest inför det obegripliga atom- och monekylsnacket.
Träslöjd – Carl-Gunnar Wallentin: Han accepterade att träslöjd inte var min grej, men gjorde inte heller något för att lyfta mig. Hasse och jag spelade mest schack på träslöjden. När jag hade gjort fyra bokhyllor i rad tyckte väl Wallentin med rätta att jag var värd en tvåa i alla fall.

Gymnastik – Rolf Karlsson: Rolf var rättvis och vägde även in kämpainsatsen i betyget. Idrottsbiffarna trodde ibland att de kunde få höga betyg bara på resultat och sedan strunta i närvaron vid tråkiga motionspass. Roffe genomskådade det där och berömde oss miserabla medelmåttor för vår närvaro i ur och skur. Fixade en trea tack på trogen kämpainsats och tack vare att jag var bra på terränglöpning och orientering, samt satsade på högsta svårighetsgraden på redskapsgymnastiken – svårighetsgrad 5 gav mig poängen 2 eller 3 då jag genomfört mitt mer eller mindre misslyckade försök där jag i alla fall med viss nöd lyckades undvika att landa på huvudet. Jag kunde förstås ha gått på min rätta nivå – 1 – men då hade ju betyget aldrig kunnat bli mer än just en etta.
SO – Stig Eriksson: Kunde vara taskig mot studiesvaga elever, men en fantastisk berättare. De som nedvärderar berättandet i undervisningen skulle ha varit med.

SO- Leif Holgersson: Det fanns säkert olika åsikter, men jag tyckte han var suverän. Väckte intresset för historia och kunde uppmuntra. Lärde mig att det är meningslöst att bara lära sig utantill, utan att det blir intressant först när man sätter in något i sitt sammanhang. Leif gav intrycket att bry sig om eleverna.

Musik – Lars Hamnede: Brukade allt som oftast gå och äta lunch under våra musiklektioner, varvid ansvaret överläts till en av eleverna. Förstår inte att sådant kunde få förekomma. Synd, för Hamnede var duktig och jag kom bra överens med honom.

3 kommentarer:

Norea sa...

Jag gick ungefär samtidigt som dig i Parkskolan.
Hade du inte Bocke, Zappa eller hans hans brorsa Stellan, Olle Larsson eller Helena Gunnarsson i några ämnen?
De var engagerade lärare som brann för sina ämnen och eleverna.

Jonny sa...

Av dem nu nämner hade jag Olle Larsson och han ger jag ju goda vitsord i inlägget. Annars upplevde jag inte så mycket engagemang, eller så var jag i den åldern oförmögen att ta in det. Trots det så ger jag ju nästan varje läare väldigt mycket beröm i inlägget. Få ihop det den som kan. De flesta jag annars har mött från den tiden har inte lika goda vitsord att förmedla som jag var snäll att göra. Tyvärr.

Unknown sa...

Hej!
Du skriver väldigt bra, gillar bloggen. Jag är lite yngre än dig, slutade på Parkskolan -90. Lärarna där var verkligen en unik skara och Ador var nog den som fick stå ut med mest skit. Jag hade Gunnarsson som klassföreståndare och så här i efterhand: hon var toppen! (Då tyckte jag hon var lite tjatig som sprang och hämtade mig när jag skolkade..)

Mvh Tommy