23 januari 2011

Det här med hemliga ordnar och slutna sällskap

Ordenssällskap
För några år sedan frågade en god vän mig om jag ville vara med i Frimurarna. Frågan vållade mig vissa bekymmer eftersom jag inte ville såra min vän. Men jag kunde tyvärr bara ge ett besked. Tack, men nej. Dels tror jag inte att jag skulle klara av att anpassa mig till den uppförandekod som förväntas i de sammanhangen (jag har alltid haft svårt för klädkoder och informella regler om vad man får prata om), dels har jag ett par principiella invändningar som gör att jag aldrig skulle kunna vara med i sådana sammanhang. Jag anser att det finns många olyckliga demokratiska komplikationer när samhällets höjdare (för låt oss vara ärliga och säga att det många gånger handlar om människor med mycket ekonomiskt eller i vissa fall kulturellt kapital) bildar nätverk utan full insyn. Och även om det säkert finns stadgar som skall förhindra att medlemmarna håller varandra om ryggen, så är det troligen så att det många gånger är lättare att få ett banklån om bankdirektören och den som söker är med i samma slutna sällskap. Likaså är det säkert lättare att få ett jobb om chefen är med i samma sällskap som man själv är. Grundproblemet är förstås att man som medlem lovar varandra en lojalitet som står över allt annat. Det demokratiska dilemmat är omöjligt att komma åt eftersom det också ingår i de demokratiska rättigheterna att vara med i dylika ordnar.

Exklusivitet
Det finns ju många mer eller mindre kända sällskap som vill framstå som lite exklusiva och som inte är öppna som en vanlig förening. Ibland måste man ansöka om medlemskap, andra gånger måste man bli rekommenderad av två medlemmar etc. Jag har väldigt svårt för den typen av exklusivitet, även om sällskapen många gånger ägnar sig åt goda gärningar. Det finns många gånger något fisförnämt över det hela. Bara vissa passar. Ett aristokratiskt drag.

Utvald för goda gärningar och trivsel
Många av de här sällskapen fokuserar just på goda gärningar och att utvecklas som människa. Nästan alla verkar ha en måltid av något slag i centrum. Ordenssällskapen har förstås nästan alltid diverse ritualer och övningar som är tänkta att bidra till människans mognad, ofta med en påtaglig gnostisk tendens. Det finns förstås sällskap av annan karaktär där medlemmarna på något sätt är utvalda – man äter, lagar mat, dansar, lyssnar på föredrag, ägnar sig åt välgörenhet etc. I de flesta fall är det relativt oskyldigt och av ren trivselkaraktär, men även här kan det förstås bildas informella nätverk som påverkar politik och andra viktiga beslut för samhället.

Lions krav
Inte ens Lions kan betraktas som ett öppet sällskap. I de internationella stadgarnas Artikel III, Moment 3 sägs följande om krav för medlemskap:
”Endast myndiga personer, som åtnjuter ett gott anseende i samhället, kan bli
medlemmar i en enligt stadgarna invigd klubb.”

I de svenska stadgarna står följande om medlemskap i § 3:
”Varje välrenommerad myndig person som förklarat sig villig att följa Lions Clubs
Internationals syften och etik kan bli medlem. Klubben bör inte rekrytera medlemmar
utanför sitt verksamhetsområde.”

På ett annat ställe står det att:
”Visar det sig att det inte föreligger några ekonomiska hinder eller
brott mot Lions syften eller etik så ska medlemskommittén rekommendera ett
medlemskap i den egna klubben.”

Man kan förstås fråga sig vad som menas med ”ekonomiska hinder”, ”gott anseende” och ”välrenommerad”. Det ger ju väldigt stort utrymme för den lokala kretsen att fatta beslut efter eget godtycke.

I Lions stadgar står att man inte får neka någon medlemskap på grund av kön eller ras. Men ekonomisk apartheid är det alltså helt ok att tillämpa.

Jag mötte fullvuxna karlar utklädda till druider
Låt mig få avsluta med en självupplevd historia. För några år sedan fick jag med kort varsel rycka in och hålla ett historiskt föredrag i Växjö. Mannen jag pratade med använde sig av ordet loge. Jag fick uppfattningen att det handlade om en loge inom en nykterhetsförening. När jag väl kom fram till lokalen i Växjö mötte jag ett antal fullvuxna karlar som hade klätt ut sig till druider och använde uttryck som "Ja, Herr Stormästare". Jag får ärligt tillstå att jag hade ytterst svårt att hålla mig för skratt. I ett angränsande rum satt männens fruar och väntade på samlingens gemensamma del – mitt föredrag. Men jag hade ju klätt mig utifrån att jag skulle möte en helt vanlig nykterhetsförening, inte en samling höjdare i druiddräkt som senare iklädde sig de mest exklusiva kostymer. Jag har sällan känt mig så malplacerad och jag fick en hel del blickar som inte var särskilt ljusa. Men genom föredraget vann jag en arbetsseger kan man säga.

Under våren kommer jag att publicera en artikelserie om slutna sällskap i Mönsterås med omnejd. Vissa finns inte representerade i Mönsterås utan i Oskarshamn eller Kalmar, varför det blir svårt att hålla sig strikt inom kommungränsen.

Inga kommentarer: