Antikvariatextremisten som blev historiker men inte professor - minnen från min tid vid Högskolan i Växjö

Därför klättrade jag upp ur den akademiska ankdammen
Någon fann det högst märkligt att jag hade avbrutit mina akademiska studier och aldrig blivit professor i historia. Ja, det kan man förstås tycka. Nu anser jag förvisso att min person saknar allmänintresse, men om någon till äventyrs hyser den nyfikenhet vi så ofta finner hos människosläktet, så ska jag i all anspråkslöshet berätta om den märklighet som ledde fram till mitt beslut att klättra upp ur den akademiska ankdammen och bosätta mig på fast mark. Vi tar det väl från början. Den som är känslig för skryt avrådes från vidare läsning. Nedanstående är en mycket förkortad och för bloggen i hast anpassad variant av det som i memoarerna utgör flera kapitel. Originaltexten är mer detaljerad och har fler sidospår och resonemang av olika slag. OBS: detta är min förenklade och idylliserande berättelse, en 50 sidors historia nedkortad till 3. Det finns flera andra berättelser med andra vinklar. Å andra sidan tycker jag att memoarer inte alltid behöver vara så nyanserade.

Dyster boksvärmare och antikvariatextremist
Jag flyttade till Växjö 1988 för att läsa Kulturvetarlinjen vid Högskolan i Växjö. Om mitt första läsår ”Intellektuell revolution och känslomässig regression" kan man läsa här. Det andra året skulle man så förkovra sig (ett idag tragiskt bortglömt uttryck) i ett humanistiskt ämne, och som den dystre boksvärmare och antikvariatextremist jag var, föll valet på litteraturvetenskap.

Anders och Elisabeth
Anders Ringblom och Elisabeth Stenborg höll i föreläsningarna. Anders var en något bister herre som trots en påtaglig knarrighet ändå fångade oss när han öppnade dörrarna till världslitteraturens giganter. Elisabeth, nja någon av naturen given föreläsare kan man inte med all god vilja i världen påstå att hon var, ehuru mycket beläst och sympatisk.

En uppsats i motvind
Den obligatoriska uppsatsen som avslutade läsåret blev till att skriva i motvind eftersom mitt ämne, Morrisseys rockpoesi, inte föll den konservative Anders i smaken. Morrissey ingick vid denna tid ännu inte i kurslitteraturen som exempel på modern engelsk lyrik. Nå, jag klarade mig utan större trångmål.

Historia blev min lidnerska knäpp
Frågan var nu om jag det tredje året skulle fortsätta med litteraturvetenskap eller byta ämne. Det blev både ock. Jag fortsatte att läsa litteraturvetenskap på halvtid, samtidigt som jag började läsa historia på heltid. Per Lagerkvist och August Strindberg i all ära, det var härliga kurser, men det var historia som blev min Lidnerska knäpp.

Lars-Olofs hövdingadöme
Föreläsningar och andra sessioner utspann sig i den mytomspunna sal 18. Där var Professor Lars-Olof Larsson obestridlig hövding och härskare, ja en god despot kan man nog sanningsenligt säga. Under flera års tid hade han byggt upp ämnet tillsammans med Rolf Johansson. Det sades att de inte kom överens, men Rolf kompletterade med sin gemytlighet och intellektuella spänst utmärkt Lars-Olofs något mer strama och kontrollerade framtoning. Låt vara att även Lars-Olof hade nära till skratt när han fann det lämpligt. Lars-Olof omgav sig med en kreativ stab av unga historiker som egentligen var inskrivna i Lund som doktorander, men som arbetade för Högskolan i Växjö – bland andra Peter Aronsson och Lennart Johansson.


Lars-Olof Larsson













En unik kreativ miljö
Ämnet historia vid den lilla högskolan hade vid denna tid ett mycket gott anseende och utgjorde en erkänt kreativ miljö. Lars-Olof Larsson räknades som en av Sveriges främsta medeltids- och agrarhistoriker och hade med sitt fokus på lokalhistoria och sin generösa attityd gentemot nästa generations historiker skapat en unik miljö. Jag hade den stora förmånen att få komma dit under den expansiva fasen då allt var möjligt.

Lars-Olof ringer arla morgonstund
Alla hade förstås stor respekt för Lars-Olof. När Lars-Olof talade lyssnade man. Han hade onekligen en naturlig auktoritet. Jag minns när telefonen ringde hemma hos mig klockan 7.30 en onsdagsmorgon när jag ännu låg kvar i sängen efter att ha inmundigat något olämpligt kvällen innan. - ”Hej, det är Lars-Olof! Jag tänkte att vi skulle diskutera din uppsats på mitt kontor klockan 8.00”. Aldrig, varken förr eller senare, har jag blivit så snabbt kurerad från min olustiga sjuka.

Muntlig tentamen på Lars-Olofs kontor
Lars-Olofs föreläsningar höll absolut toppklass och var genialt upplagda. Även Peter Aronsson och Lennart Johansson var inspirerande, skolade av Lars-Olof, men ändå med nya fräscha infallsvinklar. Vårterminens uppsatsskrivande blev en stor personlig framgång för mig. Lars-Olof var mycket nöjd och lät mig förstå att han gärna ville se en fortsättning nästa läsår. Jag hade dock kvar en liten kurs om Erik XIV som jag hade skjutit framför mig. Den 20 augusti klev jag något darrig i benen in på Lars-Olofs kontor för en muntlig tentamen. Solen sken in från sydväst och belyste mitt ansikte likt en KGB-strålkastare mot en dissident. Svetten lackade i pannan, men allt gick väl. Det låter kanske fånigt, men Lars-Olofs gunst var viktig. Och jag hade fått den utan det minsta fjäsk. Jag tror Lars-Olof uppskattade det. Andra människor har andra erfarenheter av honom.

I Vadstena
Hela läsåret hade varit fantastiskt givande och även innefattat en resa till landsarkivet i Vadstena. På kvällen skulle vi lämna vandrarhemmet och besöka en restaurang vid Nunnornas, men till Lars-Olofs stora förtret hade de stängt. ”De skulle ju inte stänga förrän klockan 2”, sa en Lars-Olof i upplösningstillstånd. Klockan 2 på dagen, visade det sig. Nå, vi hittade en annan restaurang och alla fick en trevlig stund i sällskap av vår läromästare. När det började bli dags att gå tillbaka till vandrarhemmet ville Johan ändå ha en öl till, varvid Lars-Olof yttrade de bevingade orden: ”Om Johan tar en öl till, så får Johan skylla sig själv imorgon”. Johan tog ingen mer öl.

C-kurs och ny uppsats
Nu var det ingen tvekan om att det var historia jag ville ägna mig åt. Följande år läste jag in C-kursen i ämnet, vilket bland annat innebar en tjock uppsats. Även denna blev en framgång och trycktes i högskolans speciella serie för utvalda vetenskapliga arbeten – Scripta Minora.

Jag avbryter D-kursen i Lund
Sedan var det dags att läsa D-kursen, men någon sådan fanns dessvärre inte i Växjö det året. Således påbörjade jag den i Lund. Men resorna blev för betungande och efter någon månad avbröt jag Lundastudierna för att istället invänta nästa D-kurs i Växjö. Under tiden läste jag några andra småkurser i Växjö, bland annat vetenskapsfilosofi.

D-uppsatsen blir färdig
1993-1994 kom så äntligen en ny D-kurs i Växjö. Man kan väl säga att det är den enskilt viktigaste kursen om man sedan vill söka in på forskarutbildningen. När den så i många avseenden avgörande D-uppsatsen var färdig blev jag den förste som tog den nyinrättade magisterexamen från institutionen för humaniora i Växjö. Jag har ännu kvar de små champagneglasen med högskolans emblem som jag fick.

Jag kommer in på forskarutbildningen
Därefter sökte jag in till forskarutbildningen i Lund och kom in. De tittar på hur studierna har gått, de två senaste uppsatserna, pratar med de lärare man har haft (jag förmodar att både Peter Aronsson och Lars-Olof Larsson lade ett gott ord för mig) och gör sedan en samlad bedömning om man kan förväntas klara doktorandstudier.

Min handledare Bengt Ankarloo - spontan ilska transformerades till utstuderade justitiemord
Min handledare i Lund blev professor Bengt Ankarloo. En liten man, oftast trevlig, men också lynnig och oberäknelig. Om Bengt hade en dålig kväll eller funnit anledning att reta upp sig på något kunde ett seminarium bli ett pinsamt spektakel. Bengt var expert på att med största elegans dräpa någon verbalt. Hans initiala känsla av ilska var måhända spontan och en del av hans personlighet som han inte kunde göra så mycket åt. Men när denna ilska sedermera transformerades till utstuderade planerade justitiemord i seminarierummet mot utsatta doktorander i beroendeställning, ja då var det inte roligt längre. Jag råkade själv ut för detta vid ett tillfälle. Jag hade i några mejl framfört synpunkter till Bengt om hur jag ville utveckla avhandlingens inriktning. Bengt svarade aldrig på mejlen, och jag anade att han istället tänkte dräpa mig på nästa seminarium då jag skulle lägga fram min uppsats. Så blev det också. Jag hade dock mentalt hunnit förbereda mig och klarade situationen ganska bra. Andra lämnade seminariesalen för alltid. Man såg dem aldrig mer. Men jag minns också när Bengt bjöd hem hela gruppen till sin lägenhet och bjöd på ett riktigt festbord. Efter ett par år valde jag att byta handledare till den mer lyssnande och resonerande professor Eva Österberg som passade bättre ihop med min forskningsprofil och mitt lynne, även om jag alltid kände mig som en främmande fågel i Lund.

Efter något år i Lund hade jag förmånen att få en doktorandtjänst, vilket gjorde mig till en av de lyckligt lottade. Det innebar att jag utan ekonomiska bekymmer kunde ägna mig åt min forskning.

Växjö och Lund i samarbete
Historieämnet i Växjö hade tack vare Lars-Olofs goda kontakter ett unikt samarbete med historiska institutionen i Lund, ett förhållande som Peter Aronsson övertog. Vi som var doktorander i Lund fick fortsätta verka i Växjömiljön. Således åkte jag ner till Lund med jämna mellanrum för att läsa in kurser och gå på seminarier, samtidigt som jag fick ett kontor vid Växjö högskola. Lars-Olof, Peter och Lennart var mycket måna om att utveckla den kreativa forskarmiljö som fanns i Växjö. Vi doktorander gavs både plats och förtroenden.

Undervisning
Redan efter något år som doktorand fick jag börja undervisa vid Högskolan i Växjö. Två eller möjligtvis tre år höll jag och Peter Danielsson i en av de största kurserna som behandlade medeltiden fram till 1800. Historieämnet i Växjö hade vid denna tid nått sådan status i landet att elever medvetet valde bort de stora universitetsstäderna bara för att få läsa historia i Växjö. Årsklasserna blev större för varje år.

Kultförklarade lärare
Peter och jag jobbade dag och natt med kursen. Jag var ytterst sällan hemma och skötte det mesta av livet från kontoret. Allt förbereddes minutiöst noga. Och det tog inte länge förrän vi blev kultförklarade. Ja, jag kan utan minsta antydan till skryt sanningsenligt hävda att vi var älskade av studenterna. Vissa lärare gav intryck av att se undervisning som ett nödvändigt ont och rev av sina föreläsningar lite halvhjärtat. Peter och jag (och ytterligare ett par av doktoranderna) gav allt och bjöd på oss själva. Detta märkte förstås studenterna. Allt var bättre förberett än en partikongress i Moskva. Seriöst och faderligt. Samtidigt upphöjde vi föreläsningarna till en konstform – Peter med sin fantastiska berättarkonst och jag med min lite torra beska humor. När vi sedan dessutom gjorde ett besök på studenternas pub så kände studenterna att vi var på deras sida, även om vi alltid var måna om att behålla en viss professionell distans.

De bästa utvärderingarna
Trots att både Peter och jag bara var doktorander så fick vi de bästa kursutvärderingarna av alla lärarna vid denna tid. Vissa av de mer erfarna blev lite gröna av avund och muttrade något om att vi lade ner för mycket tid på studenterna, men vi visste i all ödmjukhet att studentberömmet var jäkligt välförtjänt. Peter och jag var exempel på hur två helt olika personligheter kan komplettera varandra till något bra (jmfr Lars-Olof/Rolf och Peter A/Lennart).

Häxkurs på egen hand
Utöver detta hade jag en egen kurs om häxprocesserna. Det var nog den roligaste kursen jag gjorde, även om samarbetet med Peter var det mest kreativa. Jag minns att jag var lite orolig för om jag skulle klara en kurs på egen hand utan Peter. Men kemin mellan mig och studenterna var på topp och när kursutvärderingen kom hade jag ett totalomdöme på 4,9 av 5.

De bästa åren
Detta var de bästa åren i Växjö. Vi var ett härligt kamratgäng som även umgicks en hel del på fritiden, även om det inte alltid fanns någon tydlig gräns mellan arbetstid och fritid. Vi var i mycket idealister. Visst förekom det konflikter ibland. Många utav oss var ganska egensinniga och andra hade humör. Men det mesta blåste över snabbt. På det stora hela har jag bara positiva minnen.

Unik miljö slås sönder
Men inget varar för evigt och den unika miljö som växt fram i Växjö skulle komma att slås sönder. Man kan om man vill säga att historia hade blivit för framgångsrikt. Ämnet glänste mer än de andra på Institutionen för humaniora. Och genom att gömma sig bakom formella meritförteckningar och diffusa tolkningar av dessa kunde institutionen sätta stopp för den expansiva utvecklingen.

När två tjänster, i mycket avgörande för ämnets utveckling, skulle tillsättas så gick dom inte till Peter Aronsson eller Lennart Johansson. Andra personer med annan inriktning tog över och ämnets särprägel började vittra sönder. Det som hade kunnat bli ett komplement blev huvudspår. De nya härskarna tog förstås med sig sina specialkompetenser och satte sin prägel på utvecklingen. Personligen kom jag bra överens även med dem och gjorde ett försök att medla som inte slog väl ut (mer om detta i de riktiga memoarerna).

Professionalisering och förlorad attraktionskraft
Samtidigt hade den process påbörjats där högskolan skulle bli universitet. Då blev det plötsligt viktigt för skolan att kunna visa att de som undervisade var färdiga doktorer. Därmed påbörjades en utslussning av oss doktorander som lärare på grundkurserna. En slags professionalisering genomfördes kan man säga. Att sedan sådana som Peter och jag var älskade av studenterna och fick de bästa kursutvärderingarna spelade då mindre roll. Vi knuffades ut i periferin, även om alla var tacksamma för de insatser vi hade gjort. Tyvärr var många av de lärare som tog över inte särskilt framstående föreläsare. När sedan den så tidigare kreativa miljön stelnade och förändrades så försvann också ämnets attraktionskraft. Det som tidigare hade lockat studenterna fanns inte kvar. Vad jag har hört lockar historia idag ytterst få studenter i Växjö jämfört med min tid.

Läget försvåras
När så högskolan blev universitet och historia fick egen forskarutbildning, så blev läget förstås än mer besvärligt för oss som var inskrivna i Lund. Vi som tidigare hade varit en tillgång i utvecklingsskedet och en förutsättning för framgångarna, blev plötsligt några som stal utrymme.

Flytten till Mönsterås
Plötsligt behövdes nämligen kontorsutrymme för Växjös egna doktorander. Jag och ytterligare några fick visserligen löfte om att få sitta kvar i någon vrå, men när så min fru fick fast jobb i Oskarshamn så var beslutet inte svårt att fatta. Vi flyttade till Mönsterås. Och jag var inte ensam om att lämna historieämnet i Växjö. Flera av dem som var med under de mest kreativa åren är idag utspridda och gör insatser på andra områden. Kompetensen och engagemanget lever kvar, men kommer andra till del. Några jobbar på museer och arkiv, andra är lärare, andra skriver populärvetenskapliga böcker, ytterligare några är vid andra universitet.

På ett sätt innebar flytten till Mönsterås att jag avbröt mina akademiska studier. Att sitta i Mönsterås och skriva en avhandling är inte optimalt. Mönsterås har inget forskningsbibliotek och dessutom betyder den akademiska miljön mer än man kan tro.

Allt har sin tid
Jag är fortfarande inskriven i Lund och har väl inte helt släppt tanken på att en dag skriva färdigt min avhandling. Men Mönsteråsflytten innebar att jag fick ett delvis nytt liv. Jag ångrar ingenting. Allt har sin tid och Växjöåren kommer jag alltid att bära med mig eftersom de formade mig och mitt sätt att tänka. Jag gör mitt bästa för att förvalta de erfarenheterna i Mönsterås.

Vikten av att inte tänka på samma sätt
Lars-Olof lärde mig vikten av att förmedla forskningsresultat till en vidare krets än akademien. Jag formades också till att omfatta en historiesyn som inte i första hand fokuserar på kungar och nationer, utan på lokalsamhällets människor. Sist men inte minst lärde jag mig att en kreativ miljö inte består av människor som tänker på samma sätt. Intellektuellt högt i tak, olikheter, möten och diskussioner som leder framåt är definitivt att föredra, framför en unken instängd miljö med jasägare. Hur mycket jag än trivs i Mönsterås, så är orten just i det avseendet tyvärr en besvikelse.