30 januari 2010

Stranda Hembygdsförening - en spännande historia om natur och kultur

Stranda Härads Hembygdsförening blir Stranda Hembygdsförening
Stranda Härads Hembygdsförening bildades den 29 december 1925 efter initiativ av Ivar Modéer (1904-1960) som då var blott 21 år. Ivar blev sedermera professor i Nordiska språk i Uppsala. Föreningens syfte var att ”rädda och väcka intresse för hembygdens nedärvda natur- och kulturvärden”. Som namnet antyder var avsikten att täcka hela Stranda härad, dvs Mönsterås, Döderhults och Ålems socknar, vilket delvis märks i de första årsskrifterna. Men Mönsterås socken framstår tidigt som föreningens centrum. 1971 bytte man namn från ”Stranda Härads Hembygdsförening " till ”Stranda Hembygdsförening, Mönsterås” för att bättre beskriva föreningens verksamhetsområde.

Ordförande
Till ordförande i den första styrelsen valdes överlärare Karl Engstrand, där han stannade till sin död 1940. Övriga ordförande har varit:
Petrus Gränebo, 1940-1959.
Robert Lejmark, 1959-1961
Petrus Eriksson, 1961-1972
Anton Sjöberg, 1972-1986
Gunnar M Nilsson, 1986-1987
Sigvard Nelsson, 1988-1998
Bengt Daleen, 1999-2000
Eje Ahlgren, 2001-2007
Per-Olof Carlsson, 2008-

Damsektion
Under en längre tid har man också haft en livaktig damsektion. Jag vet i skrivande stund inte när den bildades, men har sett den omnämnas i årsskrifterna från 1972.

Kultur och natur
Föreningen har under alla år arbetat för sina mål. Man har inrättat fiskemuseum vid Nynäs, införskaffat fastigheter av kulturhistoriskt värde, insamlat och ordnat flera tusen föremål och inrättat arkiv. 1959 fick man den gård i Elgerum som har möjliggjort dagens fina museum där man kan ta del av många unika hus och samlingar.

Föreningen har dock inte bara arbetat med den lokala historien, utan även med naturvärden. Man har genom åren gjort flera insatser för att motverka förfulning av platser och räddat flera unika träd och stenar.

Tidskriften Stranda
Föreningens initiativtagare Ivar Modéer verkade som 1:e sekreterare och årsskriftsredaktör fram till sin död 1960. Ivar kom verkligen att sätta sin prägel på föreningens tidskrift Stranda och bidrog själv med närmare hälften av artiklarna under sin levnad. Stranda har utkommit regelbundet sedan 1927, i regel varje eller som nu vartannat år. Totalt sett har man publicerat 196 artiklar mellan 1927 och 2008 (minnesord odyl borträknade). De mest frekventa artikelförfattarna genom åren har varit:
Ivar Modéer 27 artiklar,
Anton Sjöberg 17,
Sven G Sjöberg 17,
Eric Nelsson 13,
Sedan kommer ett antal författare som har skrivit 4-6 artiklar såsom Thure Räfsgård, Bror Olsson, Kjell Johansson, Rolf Rosell, Ingemar Lönnbom och Harry Molin.

Få kvinnliga författare
Endast 7 (3,6%) av de 196 artiklarna har skrivits av kvinnor. Mellan 1927 och 1975 medverkade endast två kvinnor. 1932 skrev Lisbet Claesson ”Folkminnen från Locknevi” och 1961 skrev Anne Beate Jonsson om ”Svante Bielkes hus på Björnö”. Sedan 1976 har det blivit ytterligare fem artiklar av kvinnor.

Ida Jönsson och några till
Föreningen hade länge en konservativ framtoning med socialt framträdande herrar i ledande positioner. Detta förhållande slog inte bara igenom vad gäller artikelförfattare, utan också när det gäller styrelseledamöter. Det tog 20 år innan den första kvinnan fick plats i styrelsen. Det var sjuksköterskan Ida Jönsson (1884-1974) som satt i styrelsen 1945-1959. Symptomatiskt nog fick hon inga minnesord i Stranda när hon dog, vilket annars var brukligt för styrelsemedlemmar eller andra medlemmar som gjort betydande insatser för föreningen. Övriga ordinarie kvinnliga styrelseledamöter genom åren har varit:

Torborg Andersson, 1959-1965
Elsa Elfving, 1962-71
Dagmar Selling, 1963-71.
Roma Nordmann, 1966-67, ordf i damsektionen 1972-
Aja Lönnbom, 1973-1984
Ulla-Britt Boström, 1974-1984
Gun-Britt Ottosson, omkr 1983-1999
Sara Carlsson, 1985
Anna Wessel, 1985-1988
Monica Salkvist, 1994-
Anna-Carin Leijon, 2000-

Stark medlemsutveckling - från 87 till över 1000
Med åren har föreningen försökt bryta den ensidiga sociala framtoningen och lyckats ganska bra, vilket inte minst märks på medlemsutvecklingen. Däremot är jag inte lika säker på att man har lyckats få med så många invandrare i föreningen, även om det kan tyckas vara viktigt att de nya svenskarna lär känna sin nya hembygd.

Medlemsantalet uppgick första året till 87. 1950 var det 260 medlemmar. Idag har föreningen mer än 1000 medlemmar. Här följer några nedslag i medlemshistoriken:

1926: 87
1930: 81
1940: 154
1950: 260
1960: 250
1970: 294
1980: 357
1990: 526
2000: 763
2009: över 1000

Medlemsutvecklingen de senaste 20-30 åren är anmärkningsvärd. 1950- och 1960-talen präglades av viss stagnation. I det framtidsinriktade folkhemssverige var det inte särskilt viktigt att titta tillbaka. Men sedan har något hänt. Kanske har de snabba samhällsförändringarna fött ett behov av förankring och sammanhang som hembygdsrörelsen kan möta. Samtidigt har föreningen lyckats bryta sina tidigare något stela sociala rekryteringsmönster och blivit en folkrörelse.

Hembygdsfesterna
Men om medlemsutvecklingen är positiv så uppvisar deltagandet på den årliga hembygdsfesten en motsatt utveckling. Festerna, som alltid har varit storslagna arrangemang med festtåg från torget inkluderandes beridna härolder, musik, dans och teateruppsättningar, drog de första årtiondena flera tusen människor varje år. Fram till 1959 kan man säga att det årligen kom mellan 3000 och 4000 människor. Men sedan händer något. De första åren av 1960-talet hamnar man på under 1000 betalande. Sedan följer en liten förbättring när man börjar utse Strandaflickan och under ett par år når man omkring 1000 besökare. Men sedan 1970-talet har man i regel fått nöja sig med några hundra i publiken. Orsakerna till detta är flera, men sannolikt har televisionens införande, samt ökad konkurrens från andra nöjen haft avgörande betydelse. Dessförinnan var den årliga festen helt enkelt en unik årlig händelse.

Jag tror att antalet medlemmar är en bättre värdemätare på var hembygdsrörelsen står. Förvisso finns det säkert en hel del passiva stödmedlemmar som vill stödja en god sak. Det skall inte föraktas. Men jag tror också att det ökande antalet medlemmar återspeglar ett genuint intresse för historia och behov av sammanhang och förankring.

Utmaningar
Men visst har hembygdsrörelsen många utmaningar. Hur ska man väcka intresset hos den yngre generationen? Hur ska man nå invandrarna? Hur skall man tillvarata 1900-talets lokala historia? Hur ska man förvalta det andra syftet i stadgan om att rädda naturvärden? Kanske kan detta vara en väg att utveckla föreningen i dessa tider där miljön engagerar många. Samtidigt måste man förstås utveckla det lokalhistoriska benet. Ett sätt kan vara att demokratisera arkivet genom att digitalisera väsentliga delar och göra det mer lättillgängligt för flera.

Inga kommentarer: