25 augusti 2016

Frisk diabetiker och håglös forskare

Det har gått ett och ett halvt år sedan jag fick min diabetesdiagnos. Men jag har aldrig behövt ta insulin. Sticker mig själv hemma ibland (allt för sällan kanske), men har alltid normala värden som en frisk. Senast 4,9 på morgonen och 6,8 på eftermiddagen efter måltid. Gick ju ner 30 kilo på ganska kort tid. Gick sedan upp några av dessa kilon, men är nu nära där jag vill vara igen. Det finns inga genvägar, varken för att gå ner i vikt eller att hålla den. Tro inte vad de självutnämnda experterna säger om att man kan äta som vanligt och ändå gå ner i vikt. Sanningen är att man inte klarar det om man inte lär sig att vara hungrig. Det är den bistra realiteten. Gräs och blad, mer eller mindre bittra. Ändå är det värt det. Skönt att slippa krångla med insulintabletter eller sprutor.

Saknar sällan sötsaker. Någon gång kan jag längta efter en hederlig chokladkaka, men har inga problem att avstå. I nödfall finns det en sockerfri sort på Algots, men den är så mörk och bitter att den inte ger särskilt mycket njutning. Det är värre med chips. Jag får mina dekadenta chipsperioder.  Fast jag kan låta bli om jag vill. Och nu vill jag låta bli.

Parkskolan har hittills blivit den nystart vi hoppades på. Allt är enligt uppgift bättre jämfört med Mölstad, även om jargongen kan vara nog så tuff i den åldern. Jag är luttrad och har inga illusioner. Men man kan ju alltid hoppas att den positiva känslan håller i sig. Hade förresten ett litet ärende till Park och det dröjde bara någon minut innan rektorn kom. Någon hade kanske ringt och anmält min ankomst. Misstänker att de inte vill ha vuxna rännande där under skoltid, men jag har ingen anledning att anmäla min entré. Minns en gång när en personal på Mölstad försökte köra bort mig från skolgården trots att jag hade juridisk rätt att vistas där. Men visst – bra att de är vakna där nere på Park. Jag skulle bara lämna över gympakläder, men det kan givetvis dyka upp folk i betydligt skummare ärenden. Mig känner dock alla igen. Tyvärr.

Har haft ont om tid att göra forskningarna till min kommande bok om Mönsterås under 1600-talet. Hoppas få mer tid inom kort. Längtar efter att få börja skriva. För den nödvändiga forskningen saknar jag helt inspiration, utan måste göra det enbart på pliktkänsla. Håglös.


Om ni inte har läst Göran Mattissons ”En bokpassion på bondlandet”, så gör det! Den handlar om en bonde från Blekinge som bytte skog mot böcker och fick ihop Sveriges kanske största privata boksamling. Samtidigt en vemodig, rent av tragisk, historia.


Tennisbanorna vid IP försvann väl för många år sedan. Synd. Platta till och sätt upp näten och träningsplanket igen. Inte undra på att Sverige numera är en miserabel tennisnation.

23 augusti 2016

Jag avvecklar mitt samhällsengagemang...

Så länge jag kan minnas har jag haft ett samhällsengagemang. Jag har märkt att det inte leder någonstans. Så nu avvecklar jag det. Kommer att göra som de flesta andra och gå upp helt i mina egna projekt. Bli än mer introvert. Ägna mig åt familj, hobbies och bokprojekt. Inte ha åsikter om allt längre. Trappa ner. Hitta min lilla vrå och bara vara. Med gott samvete ägna mig åt det jag finner ger livet mening. Unna mig att njuta av livets lilla utan ett gnagande dåligt samvete. Jag har varit engagerad sedan 15-årsåldern. Nu kan någon som aldrig brytt sig ta över stafettpinnen. Gud har under alla år erbjudit mig att vila på gröna ängar, men jag har inte riktigt nappat. Tror jag gör det nu. Retroaktivt.

Kapitulation måhända, men så får det bli. Att leva så, vilket ju egentligen är det normala, får i sig bli en protest mot den här världens galenskap. Den kommer inte längre att röra mig i ryggen. Nu ska jag unna mig en inplastad miljöfarlig äggmacka på Statoil.

Just när man trodde det var över och det började bli dags att svepa in kvällspromenaderna i en sky av gula och röda löv, så är det plötsligt tropisk fuktighet och värme igen. Ge mig ett svalt bibliotek eller ett stenvalv under jord.

Metodistkapellet i Torp ska renoveras under Länsmuseets övervakning. En glädjande nyhet. Jag var med och protesterade när det fanns rivningsplaner. Kapellet byggdes 1895 och har förstås ett stort kulturhistoriskt värde. Låt vara att man kan förstå det dilemma som många friförsamlingar hamnat i med äldre byggnader i sin ägo på en avfolkad landsbygd.



Det talas mycket om att stötta den lokala handeln. Jag gör det ibland. Särskilt Bokhandeln och Walls. Tyvärr behöver jag sällan något i Ankarstens, annars vore den också given. Men ibland blir det orimligt. Skulle nyligen köpa ett ganska dyrt objekt. Det skilde 1 400 kr mellan Mönsterås och Kalmar för samma kvalitet.

Läs gärna nedanstående bok om en boksamlande bonde i Blekinge som bytte skog mot böcker och fick kanske Sveriges största privata boksamling. Ett delvis tragiskt människoöde.


21 augusti 2016

Min far blev bestulen

Min far hade några saker som han var särskilt rädd om och som hade stort affektionsvärde för honom. Det var en gammal Märklintågbana, en bilbana, en ångmaskin, en super8-projektor med alla tillbehör och en låda med tändsticksaskar och etiketter från Mönsterås tändsticksfabrik. Det var saker som vi lekte med när jag var barn, filmer från min barndom och föremål från hans arbetsplats.

Redan när vi hjälpte honom att flytta från Hagagatan till Jacobs Gränd för drygt ett år sedan så noterade jag att allt detta saknades, men jag var då allt för upptagen med andra problem för att orka ta itu med det. Därtill saknades pappas symaskin. Inget av detta fanns heller med bland pappas kvarlåtenskap, så min iakttagelse 2015 visade sig vara riktig.

Frågan är vad som hänt med sakerna? Att pappa skulle ha slängt eller sålt allt detta som han alltid hade vårdat så ömt kan vi helt utesluta. Jag minns att han hade kartongerna i en garderob. Ibland hade han filmvisning och så sent som sommaren 2009 fick jag fotografera tändsticksaskar och etiketter på hans köksbord. 2015 var allt borta.

Stölderna bör ha skett däremellan. Det kan i sammanhanget vara intressant att veta att hemtjänsten hade pappas lägenhetsdörr på Hagagatan olåst såväl dag som natt under flera år, innan de började låsa dörren omkring 2013 efter att vi anhöriga reagerat på detta förfarande. Vem som helst kan alltså under ett antal år gått in i pappas lägenhet. Detta var år då pappa inte själv lämnade lägenheten, annat än för sjukhusbesök, efter ett lårbensbrott.

Nu var ju dessa saker ganska otympliga och nedpackade i sina kartonger, varför tjuven knappast kan ha lyckats smyga ut med detta när pappa var i lägenheten, såvida det inte har skett på natten och pappa sovit djupt, eller under någon av de perioder pappa vistades på sjukhuset. Återstår möjligheten att någon har lurat av pappa sakerna och sedan sålt dem. Det förekommer ju att äldre människor manipuleras till sådant.

Det som gör mig mest arg är inte att tjuven kanske tjänade några ruttna judaspengar. Det är mer att pappa blev bestulen på de saker som hade störst affektionsvärde för honom. Saker som var en del av hans livshistoria.

Läs även om hur tant Anna blev lurad (min farmors syster).


20 augusti 2016

Spännande höst för historieintresserade...

Det blir en spännande höst för alla historieintresserade i Mönsterås. I september blir det arkeologisk utgrävning vid Kronobäck. Vidare blir det 3 historiska kulturaftnar i hembygdsföreningens regi - filmvisning (27 sep), föredrag, Mönsterås under krigstider av undertecknad (25 okt) och "Skivor till kaffet" (15 nov). Och så Dick Harrison om Dackeupproret (25 nov, Mönsterås kulturförening).

Noterade häromdagen att gamla Frälsningsarméns hus i Mönsterås är renoverat. Uppskattar att nya ägaren inte rev huset. Interiören är förstås borta, men huset har ju ändå ett visst kulturhistoriskt värde.

Kulturhistoriskt värde har även Prefab Sprouts popmästerverk Steve McQueen från 1985. Här låten Bonny.





16 augusti 2016

Semestern är slut

Igår var det en tung dag, men med ljusa minnen. Det blev en fin begravningsgudstjänst. Min far vilar nu i jorden på gamla kyrkogården i Mönsterås, nästan exakt mitt emellan mitt och brorsans hus, bredvid Erik på torget, med utblick mot Carl Bobergs grav.

Idag började jag jobba efter semestern. Mjukstart. Gick igenom 87 mejl, varav 82 var reklam. Oroar mig mest för bålgetingboet över ytterdörren. Känns inte helt stabilt. De gillar inte mig, även om vi än så länge inte har haft närkontakt. 

Det finns 4 Pokémon-stop och 1 Pokémon-gym i hembygdsparken. Aldrig har väl så många barn och ungdomar tagit del av föreningens historiska miljöer.


Semestern blev inte bara sorg. Vi hann besöka några spännande platser. Förutom en tur till Skåne, som jag redan skrivit om, blev det några dagar i Göteborg, några Ölandsrundor och en tur till Vållö.

Svartö på vägen till Vållö där jag höll ett föredrag om ett par aspekter av Vållös historia.

Resan dit var lugn som synes. Hemresan blev lite mer guppig, även om det inte var några riktigt hårda vindar.

Mönsterås bruk i bakgrunden, en anläggning som befolkningen på Vållö, Svartö och Runnö kämpade hårt emot på 1950-talet, då man ansåg att den hotade både miljö och fiske. Man fick rätt i det.
Utsikten från fyren Långe Jan på södra Öland är fin. Förra gången jag var här blev jag omsprungen av en äldre man i 75-årsåldern i trappan upp. I år gick det lite lättare, även om inte vem som helst bör ge sig på denna vandring uppåt.





Resterna av det medeltida St Johannes kapell.

Korset är från modern tid dock.

Utblicken vid Sandby Borg är vacker. En fantastisk plats.



St Knuts kapell vid Borgs by. Kan ha intressant koppling till hospitalet i Oknebäck, som jag inte orkar utveckla just nu. Men läs min gode vän Roger Axelssons artikel.

Ingången till Ölands största borg - Gråborg.

På väg in i Gråborg.
Är inte helt säker på att jag lyckades övertyga min dotter om nödvändigheten av att gå in i Gråborg, men hon följde med in.
Kanske inte världens vackraste hus när man byggde nytt i Göteborg, men jag tycker det blev ganska fint ändå.
Utsikt från pariserhjulet på Liseberg.


12 augusti 2016

Min far som knutte

Hittade ett par foton av min far från tiden han var knutte. Inte alla som vet att han var det.





11 augusti 2016

Dinosaur Jr i fin form

Det händer att jag lyssnar på stökig rockmusik. I alla fall Dinosaur Jr. Ska erkänna att jag nästan enbart lyssnar för gitarrerna. I vanliga fall har jag svårt för tradiga hårdrockssolon, men de oskolade gitarrslingor som Dinosaur JR bjuder på är magiska. I varje låt finns minst några sekunders gitarrmagi. Nya plattan håller hög klass och bjuder på en hel del gitarrmangel och solon.


Vem har ansvar - skolan eller föräldrarna?

Allt oftare ställs frågan vem som egentligen har ansvar – skolan eller föräldrarna. Att frågan överhuvudtaget behöver ställas är ett kristecken. Vanligtvis är jag allergisk mot enkla lösningar, men här är det egentligen inte särskilt svårt och man kan undra varför det som var självklart förr, idag har blivit något diffust och luddigt.

När jag var barn hade skolan ansvar för undervisning och upprätthållande av ordning under skoltid. Föräldrarna hade ansvar för fostran och fritiden. Det var enkelt och funktionellt.

Idag tvingas föräldrar bli lärare pga läxtrycket medan skolan allt mer förväntas ta ansvar för hur barnen beter sig på fritiden, bland annat på Internet. Så borde det inte vara. Låt mig få bena ut ansvarsfördelningen.

1. Vi har skolplikt i Sverige. Föräldrarna är skyldiga att skicka sina barn till skolan. Det betyder att i samma ögonblick barnet kommer till skolan så tar skolan över ansvaret för det barnets säkerhet. Föräldrarna delegerar så att säga det ansvaret. Skolan har således ansvar att skapa och upprätthålla en bra miljö för barnen, förhindra eller stoppa mobbning, våld och stök. När man gör det lär man också barnen vilka värderingar som gäller. Föräldrarna har inte ansvar för hur deras ungar beter sig i skolan, även om det givetvis är önskvärt att de har gett barnen en bra fostran och lärt dem att skilja på rätt och fel på hemmaplan. Det underlättar givetvis. Men det senare är ingen som helst garanti för att barnen ska uppföra sig. Även den mest väluppfostrade kan bli en liten devil i skolans värld. Och föräldrar kan inte fjärrstyra sina barn från jobbet (även om det ibland vore önskvärt).

2. Skolan har ansvar för att lära ut. Men när man inte förmår upprätthålla ordning, hinner man inte med det man borde, vilket ökar läxtrycket, vilket i sin tur inkräktar på fritiden och tvingar in föräldrar i lärarrollen. Många är helt slut när de kommer hem efter en dag med stök och oljud, glåpord, slagsmål och tjafs. Och att föräldrar tvingas agera lärare är djupt orättvist, då barnens hemförhållanden skiftar. Extremt begåvade barn klarar sig förstås alltid, men de flesta andra drabbas.

3.  Föräldrarna har ansvar för barnens fostran och fritid, hur länge de är uppe och vad de gör på Internet. Här har vissa fått för sig att skolan har ett ansvar. Det har den inte alls.

När inte skolan gör 1 eller 2 tillfredsställande, så tvingas föräldrarna in på områden de egentligen inte skulle behöva beträda. Många föräldrar tvingas lägga orimligt mycket tid på att försöka stoppa mobbning och hjälpa barnen med läxor. Lärarna å andra sidan söker ofta fel hos föräldrarna och ger sig in på områden som egentligen tillhör föräldrarna och fritiden.

Sammanfattning: Skolan har ansvar för ordningen och lärandet under skoltid. Föräldrarna för barnens fostran och fritid.

Vad behöver då göras?

1. Ge skolans personal tydliga befogenheter och resurser för att skapa ro i klassrummet och på rasterna. Det ger eleverna studiero, läxtrycket kan minska och eleverna får en fritid där de kan ladda batterierna.

2. Vi behöver en ny bildnings- och kunskapstörst. Här har hela samhället ett ansvar. De senaste årtionden har präglats av kunskapsförakt och snabba genvägar till framgång. Det är Idol och Youtube-stjärna som gäller för allt för många. Därutöver har samhället fokuserat för mycket på nytta, vilket har varit fatalt för det klassiska bildningsidealet och högre värden utöver ren ekonomism och BNP. Föräldrar behöver föregå med gott exempel och läsa böcker och besöka museer – kort och gott visa en vilja att förkovra sig. Det kanske inte ger resultat direkt, men barnet får levande föredömen. Skolan behöver engagerade, jag höll på att skriva pedagoger, men det är just det vi sett för mycket av. Skolan behöver engagerade kunniga lärare som bär kunskaper och bildning i sin personlighet. Människor som brinner för sina ämnen och blir föredömen som eleverna minns 30 år efteråt.

3. Föräldrar måste få utrymme att umgås med sina barn. Det är givetvis deras eget ansvar i första hand, men samhället kan underlätta genom att öka möjligheterna för föräldrar att vara hemma mer de första åren av barnets liv. Och då menar jag inte något rikemansbidrag (vårdbidrag) som KD hade på agendan. Nej, det måste bli ett mer genomgripande system som inte beror på om man har ekonomiska möjligheter att stanna hemma. Allt snack om kvalitetstid med barnen har varit förödande. Barnen behöver mycket tid.

Avslutningsvis - om jag hade varit lärare skulle jag har börjat varje läsår med följande ord: "Det är jag som är lärare, och ni ska göra som jag säger. Ert inflytande kan öka i den mån ni beter er schysst mot varandra. I den här klassen slåss vi inte, säger inga fula ord, mobbar ingen. Den som gör så hamnar hos rektor och skolpsykolog för allvarligt samtal. Vad ni gör på er fritid struntar jag i. Det får era föräldrar ta ansvar för. Här är vi för att lära oss saker. Oftast är det roligt, ibland inte. Ni som behöver extra stöd för att lära er kommer att få det. Varmt välkomna. Nu börjar vi." Lite lagom småkärvt alltså, men ändå med hjärta och engagemang.

9 augusti 2016

Vi paranoida i Mönsterås...

Jag passerar skylten om ”Grannsamverkan”, kör sakta förbi några vackra hus och njuter av den unika arkitekturen. Plötsligt kliver det ut en dam på en veranda med en mobil i handen. Med sur bitter min fotograferar hon min bil. Jag är uppenbarligen misstänkt, en potentiell tjuv i det fina kvarteret. En främling. Registrerad.

Jo, damens integritetskränkande fotografering av mig och min bil är tyvärr helt inom lagens råmärken. Det finns uppenbarligen en hel del kvarter i kommunen där man ägnar sig åt denna rent paranoida verksamhet.

På FB finns en grupp som heter ”Grannsamverkan i Mönsterås kommun”. Tanken ar nog god. En viss vaksamhet kan förstås vara sund. Det finns givetvis kriminella ligor som åker runt och gör brott. Men gruppen kidnappades snart av paranoida Sverigedemokrater som skulle registrera varenda liten skåpbil, registrera varenda liten grabb som gick runt med en lapp. Givetvis tog de tillfället i akt att spy ut sin galla över öppna gränser, flyktingar och ”packet”.


Jag lämnade gruppen efter att ha påpekat att den istället borde heta ”Vi paranoida i Mönsterås”. Det som hade kunnat bli seriöst blev bara en parodi som uppenbarade vår tids hätska tonläge och paranoida jakt på främlingar. Ett kusligt letande efter det man inte känner igen. Registrering. Kartläggning. Därifrån är inte steget långt till att ange folk till Gestapo.

7 augusti 2016

Dagarna går långsamt...

Dagarna går långsamt nu. Mycket praktiskt som ska ordnas efter min fars bortgång. Det är väl det klassiska, att man får tid att sörja när allt är färdigt. Vår tid värjer sig för sorgen. Man ska liksom bara minnas, inte sörja. Men jag både minns och sörjer. Visserligen sörjer jag inte utan hopp. En kristen har alltid hopp om en ny morgondag och ett nytt möte.

Alla företag, banker och liknande har varit oerhört tillmötesgående. Även Mönsterås Bostäder. Mönsterås kommun…tja…jag väljer att tiga.

Min far var medlem i både Svenska kyrkan och Pingstkyrkan, men begravningen blir i Pingstkyrkans regi. Det blev hans andliga hem på 1970-talet, även om han fick sin andliga fostran i Svenska kyrkan i Fliseryd och Grimhults missionsförening. Det hölls till och med söndagsskola i den lilla backstuga där min far växte upp.

Min far lekte mycket med mig när jag var barn. Alla fäder gjorde inte det på den tiden. Men han tog sig tid och såg mig. Märklin skulle det vara när det kom till tågbana.

En del verkar inte ha koll på att jag också var son till Kurt. Ingen instans har hört av sig till mig, bara till brorsan.

Min far hade även tre halvsyskon bosatta på andra håll i landet som jag har skrivit brev till.

Min far var aldrig med i några pensionärsföreningar och en del trodde kanske att han var ensam. Men det var självvalt. Så länge han orkade gå ut, stannade han gärna upp och pratade med människor.

Känsla för musik hade han. Det var Gunnar Wiklund och country.


Where the hell are my friends sjunger Lany i en utmärkt poplåt. Den frågan ställde aldrig min far. Han hade inga nära vänner – förutom Gud och sina söner. Men det var många som tyckte att pappa var en bra karl. Och det var han. En bra pappa också.