25 april 2017

Nya GIF lekte i premiären

Nya GIF hade inga problem med att besegra Rödsle i premiären av div 6.
Det är inte hela världen att Mönsterås bara satte 4 mål mot Rödsle istället för de 10 som det borde ha varit. Effektiviteten kommer med rutinen. Det som gladde GIF-hjärtat mest denna afton var den spelglädje och målmedvetenhet som spelarna agerade med på planen. Det rådde ingen tvekan om att de var där för att vinna, inte gneta till sig en målsnål premiärpoäng. 

GIF spelar plötsligt offensiv attraktiv fotboll igen med kombinationer, snabbhet och emellanåt teknisk briljans. Och dom som inte är så tekniska gör det dom är bäst på vare sig det är en glidtackling eller en öppnande passning.

Spelarna agerar tryggt över hela planen. Det här är helt enkelt ett laddat gäng som ser oförskämt harmoniska ut. Spelare som håller ihop som kollektiv, men som också vågar göra egna saker på planen. Det nya tränarparet Martin Nilsson och Ardi Ajeti har än så länge lyckats väl med detta i mångt och mycket nya unga lag.

Nu var kanske inte Rödsle den bästa värdemätaren denna afton, men man ska inte underskatta en premiärseger.

Ska man klaga på något så är det väl att det ibland blev nästan för lekfullt. Jag saknade ibland större variation med fler raka bollar, kant, in och pang i mål.

Det var som vanligt iskallt och blåsigt på Fredriksbergs IP, men det tänkte man inte på när spelet värmde. Missa nu för guds skull inte hemmapremiären. Nya GIF är roliga att se på. Fotboll är kul igen!

Mönsterås läckra mål gjordes av: Sebastian Wiese, Milad Eliassi, Marcus Sköld och Adnan Smajic.

21 april 2017

Världens viktigaste och vackraste sång

Det är så lätt att ta för givet det man sett och hört hundratals, ja tusentals, gånger. Men det finns människor, miljöer, böcker och sånger som betyder allt. Som räddat ens liv. Mitt livs sång är "There is a light that never goes out" med The Smiths. Jag tröttnar aldrig. Upptäcker nya nyanser varje gång. Så skenbart enkel. Men jag har aldrig lärt mig den på gitarren. Texten poppoesi ljusår från dagens tramsflams. Johnny Marrs mest geniala period då han i regel även skrev basgången. Morrisseys mest poetiska text. Sången över det luftiga arrangemanget. Jo det är världens vackraste sång. Den har alltid funnits där, inte minst de mörka perioderna. I alla fall sedan 1986 då den kom. Nästa inlägg ska handla om världens viktigaste bok.

Nu tar jag kväll. Ska skriva och dricka ett par glas rödvin (lugnt och fint nu, det är min vanliga dos). Trevlig helg!


13 april 2017

Skärtorsdag - Hon ska ha stöd, inte några jävla minuter!

Eftersom det är långfredag imorgon så kommer ”fredagsinlägget” redan idag. Ska inleda med att följa upp gårdagens inlägg med ett mycket konkret exempel på hur skolor inte anpassar sig efter barn med funktionshinder.

Barn med Asperger har ofta svårt med organisation och tider och behöver ofta vara ensamma när de är ledsna. Detta vet Parkskolan. Rektorn har till slut insett att vår dotter inte ska rapporteras för straffminuter vid sen ankomst eftersom det bottnar i hennes funktionshinder. Det vore som att straffa en rullstolsbunden för hon inte kan gå. Hon ska istället ha stöd att komma i tid. Ett fungerande ramverk med personal som kan se till att så sker. Ändå fortsätter enskilda lärare skriva upp straffminuter. Det går liksom inte in. Nånstans går kommunikationen mellan ledning och annan personal fel.  Och så får vi föräldrar börja om. Fortsätta skriva. Fortsätta förklara. Fortsätta undra varför det inte funkar. Ibland vill man bara åka ner och skrika i öronen ”HON SKA HA STÖD, INTE NÅGRA JÄVLA MINUTER!!!!” Men det går ju inte. Man kan få tinnitusskador.

Jag tillhör inte dem som förhånar gamla dagars mer strikta långfredagar där man skulle hålla sig lugn. Det är väl fint att lära sig visa respekt för vad vår Herre gjorde på korset. Men vi lever i en respektlös kultur där hånflabbet står en upp i halsen. Och en dödskultur. Alla dessa tusentals liv som aldrig får leva de liv de var tänkta för. Det är på dem jag tänker långfredagen, men mitt hopp står till att det finns en uppståndelsens dag även för dessa av Herrens minsta.

Påsk och för flickan påsklov. Fint. Det räcker med det ordet.

Jag har köpt nya promenadskor. Kostade en slant, men vill kunna gå mina rundor utan att få blåsor på fötterna. Har tappat kondition och lagt på mig några kilo igen. Dags för ett stålbad.

Nu tar jag helg. Blir familjen, promenader och skriva. Och gudstjänster.
Glad Påsk!

Storgatan


12 april 2017

Upp till kamp

Förra veckan var det en artikel om autistiske Olof i Barometern. (se här, troligen inte gratisartikel). Han är son till en av mina barndomsvänner. Och det var så mycket man kände igen. Kämpa för diagnos, kämpa för anpassad skolgång och kämpa för rätt vård. Alltid denna kamp mot en inkompetent eller oförstående eller underbemannad eller ofinansierad och ibland rent av ogin omgivning. Man kan gå till vilket forum som helst för autism och asperger så hittar man samma typ av historier.

I artikeln handlade det om aggressiva utbrott där ingen hjälp gavs. Nej det känner man ju igen. Det vanliga är ju att omgivningen istället snackar skit eller anmäler en när barn får aggressiva utbrott. De fattar ingenting och vill inte fatta.


Och när det gäller skolan är det så att hjälpen till dem med ”osynliga” funktionshinder ligger långt efter den till dem med fysiska funktionshinder. Ingen skulle få för sig att säga till en rullstolsbunden att han/hon ska ställa sig upp och springa 400 meter. Man anpassar förstås gymnastiken efter handikappet. Men den med asperger kan mycket väl få göra prov eller redovisningar på samma sätt som alla andra barn trots att det i vissa moment kan vara lika omöjligt som för en förlamad att springa. Parkskolan har dock något högre ambitionsnivå än Mölstad, det ska sägas. Mölstad ville inte. Parkskolan vill nog, men det är väldigt många lärare och informationen ska landa hos alla.

Hur som helst är det påfrestande att alltid vara i det här kampläget. Snart påsklov dock. Det finns onekligen dubbla skäl till att fira påsk.

11 april 2017

Yes I am blind

Yes, I am blind
no, I can't see the good things
just the bad things
Yes, I am blind
no, I can't see
there must be something
horribly wrong with me?

Så sjunger Morrissey i Yes I´m blind. Delvis ironiskt, delvis med allvar. Man vet aldrig med honom. Men ryktet om hans dysterhet är överdrivet. Han är en stor humorist.

Det jag vill komma till är att jag under åren ibland har fått höra att mitt fokus ligger på det mörka och negativa. I Sverige räcker det nämligen med att man skriver hyfsat öppet och ärligt om det mänskliga livet för att man ska få höra dylika utlåtanden. Människor vill inte se. Inte höra. Inte ta in.

Med det sagt så stämmer ändå inte dessa påståenden. Under årens lopp har jag mestadels skrivit om fotboll, historia, kommunal politik och vardagsgöromål. Skulle tro att bortåt 80% av alla inlägg skildrar något som kan kallas positivt. 20% mörker och elände är inte särskilt mycket om man betänker att tillvaron består av minst 50% av den varan, i vissa delar av världen 99%.

Det positiva som vissa uppenbarligen inte noterat är att jag går upp varje dag och sköter livet. Trots stora påfrestningar så gör min familj saker ihop. Vi har fritidsintressen. Jag tror på ett evigt liv. Jag tycker om alla årstider, även om vintern blivit jobbigare med åren. Jag har kvar samma vänner sedan barn- och ungdomsåren och har till och med fått ett par nya som vuxen. Skriver böcker och håller föredrag trots att livet delvis varit kaos.


Så kom inte och klaga på negativism. Du har inte levt mitt liv och kan därmed hålla din åsikt för dig själv. Vi ska inte överdriva demokratin.


10 april 2017

Effektivitet och tårta

Jag väntade nästan 9 år innan jag gav igen på dom som mobbade mig. Min dotter väntade bara 7,5 år. Idag fick hon nog. Jag har väntat på denna dag. Stolt pappa. Enda sättet att sätta sig i respekt. Trendbrott. Tårta.

Annars har våren visat sig från sin bästa sida tycker jag. Inte tillfreds med vissa saker i tillvaron dock. Vill inte ha kontakt med skolan alls, och min fru sköter det mesta numera, men ibland hinner hon inte, ibland blir det akut. Då måste jag rycka ut. Så innerligt trött. För att slippa denna nedbrytande dialog borde jag börja anmäla varje tveksamhet till Barn- och elevombudet. Lär inte få gehör för mer än ett fall av 100 (svårt påvisa uppenbara juridiska fel, ofta ord mot ord) men jag slipper i alla fall sköta den biten. Bara snabbt skriva ner vad som hänt och sen skicka över. Tyck gärna jag är konstig. Man blir det efter sju års duster med skolan. Men kom ihåg att Thåström hade rätt.

Deckaren? Jo, slöskrivit några dagar. Kan skriva nu om jag vill. Finner orden och formuleringarna som jag vill. Har slutat ängsla mig för om andra ska tycka om det eller inte. Min bok ska ju se ut som jag vill. Om sedan andra gillar den är det en bonus.

Camilla Läckberg har gett ut en bok på över 600 sidor. Vanvettet tilltar. För tjock. En deckare ska vara på max 300 sidor. Min blir nog ca 200 sidor. Gillar inte för mycket prat och oväsentliga sidospår. Man ska skriva effektivt. Lär av mästaren Hemingway. Annars har Camilla Läckberg fått oförtjänt mycket skit genom åren. Visst saknar hennes böcker humor (nästan i alla fall), men hon skriver inte sämre än andra i genren. Hon kan sitt hantverk. Tror folk är avundsjuka på att hon tjänat pengar.






7 april 2017

Fredagsanalys

Om man på en lektion ska ha någon typ av övning där elever ska sitta på varandra, så ska läraren inte säga till den elev som inte vill ha kroppskontakt med andra elever: ”Du förstör ju för de andra i klassen”. Varje elev har rätt att sätta egna gränser för sin kropp, och det finns funktionshandikapp där man inte tycker om kramar och den här typen av övningar. Så ledsamt orutinerat av skolans personal.

Vårt nya kommunalråd talar sig varm för att samarbetet med oppositionen ska fortsätta med motiveringen att vi inte har råd med kommunalt inbördeskrig. Viktigt att påminna om att lokal debatt inte är detsamma som inbördeskrig. Ett olämpligt uttryck i sammanhanget. Ändå tror jag Anders kommer att klara jobbet utmärkt och han måste ges tid.

Vem ska förresten göra en seriös analys av Roland Åkessons gärning? Väntar på den av lokalpressen. Befolkningen i Fliseryd och Blomstermåla ska ju också höras. Positiva såväl som negativa synpunkter måste få komma fram. Med all respekt för Åkessons insatser och långa och trogna tjänst så måste någon med analytisk förmåga försöka sammanfatta hans 30-åriga ämbetsperiod. Hittills har tidningen mest rapporterat om hyllningarna.

Hör i skrivande stund om terrorattentat i Stockholm. Tragiskt, men tyvärr föga oväntat. Livet måste gå vidare. Det är bästa sättet att markera. Man ska aldrig låta rädslan ta över. Terror är alltid feghetens yttersta triumf. Dödstraff är för milt för dylika individer. Livstid i evigt mörklagd sal.

En del av kommande deckarens persongalleri:
På Pionjärgatan
Alvar Bokfors
Rubert Vingel
Ragnarsson
Greken
Daniel Pettersson
Walfrid
Övriga
Bulten
Sibbe på Kråkerum
The Quill
Clabbe Kraft, informationschef
Nina på biblioteket
Överförfriskad raggare.
Örjan
Marika
Elsa
Yngve
Grabb i 10-årsåldern
Melker Tallbäck, driver Isaks efterträdare.
Ebbe Mikaelsson, järnhandlare, driver Bing & Bång
Bruno Linnertz, antikhandlare, driver Antikt & sånt.
Ove Davidsson, köpmannaföreningens ordförande, driver datorbutiken IT.
Lennart och Moa Lindgren, driver Lack & Lent.
Agneta Sandell, driver sportaffären Träningspasset.
Britta Rudolfsson, driver affären Design etc.
Ofelia Sahlin, driver affären Uppsminkat.
Ebba och Stefan Orre, driver bokhandeln ”Läs mera!”
Kvalfridsson, driver Byxboden.
Arne Nilsson, driver Nilssons herr.
Rut Eriksson, driver Damernas.
Ville Antonsson, driver skoaffären ”Sko dig”.
Fabian Bäckfors, driver affären Golvad.
Anita Villnert, driver klädaffären Chick.
Erika Larsson, driver affären Sött och fruktigt

Nu helg. Den behövdes.

Vann ett vykort på Tradera som visar nuvarande hembygdsparken kring 1900. Fler fruktträd då.

5 april 2017

Aprilskämt

Glömde informera att Storgatan inte ska få asfalt. Det var ett aprilskämt. Min dotter kom på det, så cred till henne.

Mönsteråsbloggen tycker att aprilskämt är en trevlig tradition, dessutom lärorika. Nedan länkar jag till bloggens skämt genom åren. Min favorit är nog 2012.

2017
Storgatans gatsten ersätts av asfalt

2016 
Vindkraftverk på torget i Mönsterås

2015
Kommunledningen ska träna varje dag på arbetstid

2014
Asfaltsparkering istället för villor vid gamla Mekan på Kuggås

2013
Arkeologiskt vikingafynd på Muddern - Vikingaby byggs

2012
Ny metod ska hjälpa GIF

2011
Mönsterås ansöker om stadsrättigher

2010
Mönsterås kommun inför övervakningskameror på Storgatan

2009
Mönsterås och Högsby slås ihop till Rolandsåsar

3 april 2017

Babel och Jantelagen

Det händer att jag ser på litteraturprogrammet Babel. Tyvärr brister det ofta i intellektuell skärpa och blandar krystade analyser med triviala banaliteter. Men man är ju inte direkt bortskämd med teveprogram om böcker så jag brukar se det.

Igår diskuterades Jantelagen och där satt diverse vänsterflummare och menade på fullt allvar att jantelagen var någonting positivt. Den behövdes mer än någonsin för att hålla vår tids extrema individualism i schack, fick vi veta.

Givetvis förstår jag vad de menar, vi behöver definitivt mer av vi-känsla i vår tid, men tyvärr hade de inte förstått Jantelagens väsen och förändring över tid. 

Jantelagen fyllde definitivt en praktisk funktion en gång i det gamla bondesamhället där det oftast var negativt att avvika. Kollektivets insatser på åkrarna var avgörande för att livet skulle fungera. Det gällde att var och en visste sin plats. Om någon tänkte för höga tankar om sig själv kanske man förlorade ytterligare en arbetskraft till prästyrket. Den som var intellektuellt begåvad, ville studera och läsa böcker eller närde drömmar om något annat, skulle kort och gott sättas på plats. Livet handlade om överlevnad, inte om att förverkliga sina drömmar och komma till sin rätt.

Den mentaliteten följde sedan med till de brukssamhällen och mindre industriorter som sedermera växte fram i det moderna Sverige, även om den sedan länge slutat fylla någon praktisk funktion. Och när den inte längre hade en praktisk funktion att fylla, så blev den enbart förtryckande och en del av småstadens ondska.

Jantelagen är idag inte detsamma som fostran eller en metod för att hålla allt för bångstyriga individualister i schack så att samhället fungerar. Jantelagen har idag utvecklats till det kollektiva förtrycket av de individer som avviker från majoritetens normer. Alla som levt på mindre orter torde veta vad den innebär. Men tyvärr har väl begreppet använts lite slentrianmässigt och slarvig. Men det är kollektivets förtryck av individen som därigenom förhindras att blomma ut och även trycks ner genom avsaknad av bekräftelse.



2 april 2017

Mobbningens och utanförskapets följder för mig som vuxen

Det är en styrka att ha varit mobbad som barn, det gör att man inte enbart förväntar sig kärlek och beundran från omgivningen, utan är fullt beredd på annat. Har man redan som sjuåring i den fysiska verkligheten varit omringad av andra som skriker nedsättande saker, vet man att det handlar om en maktkamp, där mobbarna i alla fall på sikt är förlorarna.

Ja så skrev Britta Svensson i Expressen häromdagen. Det kan ju låta lite cyniskt. Självklart hade ändå det bästa varit om man sluppit skiten. Men om nu mobbningen ändå har hänt så kan man i bästa fall omvandla det till en erfarenhet som ger styrka som vuxen.

Man möter dom där ibland. De som varit mobbade och som sedan lyckas väldigt bra i livet och tar revansch. Det är historier vi gillar. Men alla dom som aldrig återhämtade sig. Dom där mobbningen bara blev något destruktivt hela livet. Dom får i regel inga artiklar. De tog aldrig revansch.

För egen del kan jag se hur mobbningen i min barndom, liksom det faktum att skolan hela tiden påtalade att jag inte riktigt dög hur duktig jag än var, bara för att jag var tyst, samt att kyrkan jag var med i ständigt upprepade att man skulle vara frimodig och det skulle synas i ögonen om man var frälst, ja sammantaget så har det gjort några saker med mig.

1. För det första har det skapat en paradox i mig. Dels går jag hur lätt som helst min egen väg. Dög jag inte då så gör jag det väl inte nu heller. Lika bra att göra allt på eget sätt nu med då. Men så paradoxen - jag har ett visst bekräftelsebehov. Fick jag inte bekräftelse som barn så kan jag ju försöka ta igen det nu. Det är väl därför jag uppskattar applåder efter ett föredrag och njuter när upplagan av min senaste bok tar slut efter två veckor. Jag förväntar mig ju inte det. Blir lika förvånad varje gång. Man får bara passa sig så applåderna inte göder fåfängan.

2. Det har gjort mig noggrann. Jag är alltid minutiöst förberedd vid föredrag och släpper inte en bok förrän jag är 100% nöjd. Det har sina rötter i just detta att jag täppte till truten på lärarna genom att skriva bra på proven och göra bra redovisningar. Man hittar sin nisch där de inte kommer åt en.

3. Ett visst mått av revanschism, även om det är en låg känsla.

4. En del som mobbats blir oerhört känsliga som vuxna. För egen del blev det tvärtom. Jag tar bara kritik från nära vänner som jag vet inte har några baktankar. Tjafs från andra rinner av mig direkt och jag har i regel svar på tal om det skulle behövas.

5. Du får en mental beredskap på världens djävulskap. Det var denna aspekt som Britta skrev om. Jag orkar ganska mycket som vuxen som jag aldrig hade klarat av utan barndomens upplevelser.