22 november 2017

Kulturelitens svinerier

18 kvinnor i DN berättar om sexuella övergrepp från en kulturprofil som uppenbarligen är en slags gudfader i Stockholms litterära liv. Har man hållit sig väl med honom har det i regel gått bra i karriären, och tvärtom. Under flera årtionden har han drivit ett kulturellt forum där han tydligen har utsatt den ena kvinnan efter den andra för sexuella trakasserier och rena våldtäkter. Många av övergreppen ska dessutom ha skett i Svenska Akademiens lägenheter som han har haft tillgång till via äktenskapet med en kvinna som sitter i Svenska Akademien. Han är tydligen också tjenis med H Engdahl och Stig Larsson.

Förutom det han har sysslat med så stör det mig att denna sk kulturelit har hållit varandra om ryggen. Det är ju uppenbart att det är hans kontakter med akademien som gett honom maktbasen att utöva makt över kvinnor.

Hans beteende har varit känt under årtionden. Under tiden har kvinnor fortsatta att svärma omkring honom, alla har tigit om hans beteende, troligen för att det har lönat sig att tiga. Som en skrev: ”Det brukar gå bra för post-Forum-flickorna”. Svenska Akademien har också låtit honom hållas, de har upplåtit lägenheter, hållit föredrag på hans klubb, gett bidrag. Därutöver har litterära giganter som H Engdahl hyllat honom offentligt och så har han fått fina pris av självaste kulturministern.

Inte minst Svenska Akademiens trovärdighet sänks ordentligt nu. Hur har de kunnat låta denna person hållas under alla år? Det är ju så uppenbart att han utan den maktbasen hade varit en nolla utan samma möjligheter att dupera kvinnor som inget hellre vill än att slå igenom med sin litteratur och som därför hamnat i en beroendeställning. Till kvinnornas försvar skall också sägas att han tycks ha varit skicklig på att fånga upp kvinnor i perioder då de mått själsligt dåligt.

Det här säger också något om kulturklimatet i Sverige där effektsökerier, yta och kontakter har blivit viktigare än karaktär och kvalitet.

När man sedan tittar på fotografier på den aktuelle mannen så undrar man ärligt talat hur kvinnor överhuvudtaget har velat komma i hans närhet, men det är som sagt andra faktorer som har vägt tyngre.

Frågan är hur det fungerar på lokal nivå? Hur ser den kulturella eliten ut i Mönsterås? Vilka får kommunala bidrag och priser här och varför? Även om det inte är den sortens svinerier här som i Stockholm så borde någon undersöka om kontakter och politisk korrekthet spelar en viss roll.

Själv skulle jag aldrig söka något kommunalt bidrag och än mindre ta emot något eventuellt pris. Jag tänker ALLTID i alla lägen vara mån om min frihet och betala allt själv ur egen ficka. Vill någon bekosta exempelvis tryckningen av någon bok jag ger ut så är det givetvis frivilligt, men inte på bekostnad av min frihet att skriva fritt. Den som vill sponsra min bokutgivning kommer aldrig att få något som helst inflytande över innehållet.

21 november 2017

Min nya deckare i lager

Min nya deckare "Den siste mönsteråsaren" är nu klar på tryckeriet och har hamnat i lager. Den kan köpas via förlaget Recitos egen bokhandel, Adlibris och Bokus. Jag har själv gjort en beställning på 170 böcker som jag kommer att få hem antingen senare denna veckan eller i början av nästa. Sedan kommer jag att kontakta alla som har förhandsbokat boken direkt av mig.

Det går ännu bra att beställa boken av mig på joni7229@gmail.com eller via en kommentar på bokens Facebook-sida. Priset är 160 kr (+ ev. frakt).


18 november 2017

Återinför tjänstemannaansvaret

Läser i Barometern om Olof i Kalmar som fråntas en viktig del av sin assistanshjälp genom beslut av Försäkringskassan. Enligt mamman Eva tog det 16 år av kamp för att få en hjälp som fungerade. Nu raseras allt.

Försäkringskassan är en av alla dessa myndigheter som borde grävas upp med rötterna och omplanteras. Olof Palme tog på 70-talet bort tjänstemannaansvaret och det gör att en vanlig medborgare är tämligen maktlös och tjänstemän immuna vid maktmissbruk. Det slår särskilt igenom på Försäkringskassans och socialtjänstens område. Försäkringskassan kan vägra sjukersättning trots att den stackars sjuke uppvisar 14 läkarintyg. 

Och på socialen är det tyvärr ofta så att mer eller mindre galna batikhäxor styr och ställer som gudar och förstör familjers liv utifrån något de kallar ”barnets bästa”. Det skulle bli en tjock bok om alla oskyldigt drabbade skulle berätta sina historier. Men ytterst få vågar träda fram av rädsla för den allsmäktiga socialen. Läste nu om ett barn som blivit utsatt för sexuella övergrepp under fem år i ett fosterhem där socialen placerat den stackars flickan.

Så…återinför omedelbart tjänstemannaansvaret! Det är helt orimligt att tjänstefel skall utredas internt och inte i domstol. Det är helt orimligt att en tjänsteman skall utredas av sina egna kompisar eller i alla fall av någon från samma myndighet som är mån om myndighetens fasad.

”Tidigare fanns i Sverige ett långtgående tjänstemannaansvar. Men genom en reform som trädde i kraft 1976 urholkades det till den grad att somliga kallar det för ett avskaffande. Tjänstefel leder numera i normalfallet inte till rättsliga prövningar utan i stället till interna prövningar hos myndigheternas ansvarsnämnder, som till skillnad från domstolsprocesser inte är transparenta.”

17 november 2017

En vecka summeras

Min 50-årsdag tillbringades på ett hotell med god mat och Champagne. En omtänksam omgivning gav mig ingen käpp, vilket ju annars verkar vara kutym vid den åldern. Varför har jag aldrig förstått. Vad är det för roligt med att ha en käpp stående i ett hörn? Jag fick en fin fotpall som redan skänker mig glädje när jag sitter och läser eller skriver. Risken för blodpropp i benen torde ha minskat en hel del. Även den flaska Portvin jag fick av en god vän torde kunna hjälpa blodet rinna fritt och friskt. Bland övriga presenter kan nämnas en underbar Tintin-tröja med motiv från Kung Ottokars spira. Från olika håll kom det också en del pengar vilka i stort sett omvandlades till diverse tidskriftsprenumerationer. Först kände jag viss press att köpa något bestående, men sedan valde jag just det som jag faktiskt ville ha och tidskrifter som dimper ner i brevlådan är alltid trevligt.


Annars är jag tämligen rastlös just nu i väntan på nya boken. Att dela ut den till alla som förbeställt den kommer att kräva viss logistik, men det brukar alltid ordna sig och är ett roligt tidsfördriv. Men att bara vänta är inget jag direkt njuter av, även om jag läser ifatt en del som borde ha lästs för länge sedan.



Häromveckan vaccinerade jag mig mot influensan. Jag gör det sedan några år. Dels för att i bästa fall slippa bli sjuk, dels för att markera mot alla konspirationsteoretiker som har fått för sig att vaccinering är något farligt och riskabelt bara för att det någon gång i världshistorien blev fel.

Ibland får jag frågan om jag inte ska ge ut mina äldre böcker i nya upplagor eftersom de sedan länge är slutsålda. Anledningen till att jag inte gjort det är att jag måste trycka dem i minst 100 exemplar och att jag sedan bara har tre månader på mig att sälja dem innan jag måste köpa hem dem själv. Ponera att 30 personer vill köpa den gamla boken. Kvar blir 70 böcker som jag efter tre månader måste köpa hem för totalt sett kanske 15 000- 20 000 kr. Böcker som kanske bara blir liggande. Det innebär alltså en ekonomisk risk för mig på tusentals kronor. Och just nu när jag håller på att ge ut en ny bok så vill jag inte konkurrera med mig själv. Men alla mina tidigare böcker finns på biblioteket och två av dem kan läsas digitalt.

Avslutningsvis en fråga som jag ibland får av kristna moralister. ”Hur kan du kalla dig kristen och alltid vara så arg och ilsk i tonen mot skola och andra som du tycker har svikit din familj?”

Det är inte alls svårt. Problemet är att ni inte har läst tillräckligt noga om Jesus eller studerat bibelns profeter. Där finns en återkommande osentimental vrede mot orättfärdigheten, särskilt när svaga grupper drabbas som barn, fattiga, änkor och främlingar. Så min vrede när mitt eget barn drabbas är inte särskilt anmärkningsvärd. Tvärtom är den helt i linje med hur såväl profeter och Jesus själv agerade i skrifterna.

Den andra sidan är försoningen. Vrede utan ett förlåtande sinnelag riskerar omvandlas till bitterhet. Men jag känner mig inte bitter. Och skulle jag vara det så får jag ge det till Herren. Men jag tror jag har förlåtit alla instanser som så gravt har misskött sig de senaste åren. Det gäller såväl skolan, Landstinget och kommunen i övrigt. Ni har totalt misslyckats och jag förlåter er detta. Inte i egen kraft, för det skulle ingen förälder klara. Men med Guds hjälp. Då har vi klarat ut det dilemmat, som aldrig varit något dilemma för mig. Dessutom vet jag inte om vrede alltid är rätt ord här. Det är nog mer en enda stor sorg.

Den 28 november håller jag föredrag.


Det intellektuella klimatet i Sverige är lågt och inskränkt. Vi kan inte diskutera saker utan att träta. Det är ett kulturellt handikapp. Jag har aldrig hört talas om något annat land där olika åsikter är så farliga som i Sverige.


Ikväll blir det inte Champagne. Vardagslunken är tillbaka och det betyder två glas vin på fredagen. Spartanskt? Nej, en del tycker till och med att två glas är två för många.  Därmed önskar jag er alla en trevlig helg!

En av världens vackraste sånger i modern tid.



16 november 2017

Det föreligger kanske ett litet missförstånd...

Det föreligger kanske ett litet missförstånd. En del tror uppenbarligen att jag skriver Mönsteråsdeckare och lokalhistoriska böcker för att hylla min hembygd. Så är inte alls fallet. Jag har oerhört svårt för hyllningsböcker och hyllningsjournalistik. Bakom mina på ytan underhållande böcker finns en kritik mot företeelser i tiden och på denna ort som inte är särskilt smickrande. Att det handlar om just Mönsterås beror endast på att jag råkar känna den här bygden ganska bra och att livet och mentaliteten på mindre orter fascinerar och förskräcker mig.

Sedan har jag givetvis även ett nostalgiskt förhållningssätt till Mönsterås. Delar av min barndom var tveklöst en idyll. Särskilt åren på torget och Pionjärgatan. Men det var också en ständig kamp för att passa in. Känslan av att aldrig riktigt duga var inte enbart en inre fabrikation. Den markerades utifrån i de flesta av de miljöer där jag vistades - särskilt skolan och frikyrkan, men också väldigt konkret rent geografiskt i den meningen att man riskerade att åka på stryk i vissa områden.

Så det är absolut ingen slump att "hjältarna" i mina böcker är socialt missanpassade eller i vart fall framlever sina liv i marginalen av det accepterade medelsvenssonlivet. Det är inte heller någon tillfällighet att Alvar och flera andra i mina böcker bor i Pionjärområdet.

Pionjärgatan där Alvar bor i mina deckare.
Pionjärgatan 8 där Alvar bor i en ungkarlslya längst upp.

Mitt emot Pionjärgatan möter Storgatans mysiga bakgårdar.




Vad händer med nya deckaren?

Vad händer med min nya deckare? Skulle den inte ha kommit ut den 10 november?

Det preliminära beskedet jag fick var att den beräknades vara färdig på tryckeriet den 10 november, men det brukar ofta dra över tiden. Förlaget köper ju tryckeritjänsten och tryckeriet har förstås olika mycket att göra över året. Det senaste beskedet jag fick är att den troligen blir färdig på tryckeriet denna veckan, men jag anar att det lika väl kan bli nästa vecka. Hur som helst spelar det inte så stor roll. Enligt min tidsplan skulle boken komma ut i månadsskiftet november/december, och den ser ut att hålla med god marginal. Och alla som har förhandsbokat får den i god tid före jul.

I nuläget har jag 125 förhandsbokningar av en upplaga på 200 exemplar. Så det går ännu bra att förhandsbeställa den av mig via joni7229@gmail.com eller genom en kommentar på bokens FB-sida. Boken kostar 160 kr om man köper den via mig, vilket är billigt för en bok som kommer i en så liten upplaga. Den går förstås också att köpa via förlagets egen bokhandel eller via Adlibris, fast det då blir lite dyrare.

Eventuellt låter jag trycka upp 100 exemplar till om de första går åt, men det blir inte före jul i så fall. Min förra deckare, Muddern, som kom 2015 blev årets julklapp i Mönsterås bokhandel. Nu finns inte bokhandeln kvar, men intresset har ändå varit över förväntan hittills.


15 november 2017

"Man är inte sin diagnos"...

”Man är inte sin diagnos”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört den tröttsamma klyschan sedan vårt barn fick en diagnos. Den sanningen är så banal att den blir helt intetsägande. Jag tror alla förstår att man i första hand är en människa med en unik personlighet. Problemet är att klyschan sällan sägs för att klargöra detta självklara faktum, utan för att tona ner diagnosens betydelse och därmed begränsa de insatser som behövs. Sanningen i vårt och många andras fall är dessutom att diagnosen påverkar det mesta i livet och kräver planering in i minsta detalj. Bara att lämna lägenheten kräver exceptionell planering.

Samhällets hantering av familjer där det finns en diagnos är på gränsen till kriminell. Efter att vi första gången uppsökte BUP tog det över ett år innan de påbörjade en utredning. Det krävdes flera akutbesök och traumatisk kontakt med socialen innan de överhuvudtaget tog oss på fullt allvar. Över ett år där vårt barn och vi som familj lämnades helt åt vårt eget öde att helt själva hantera en oerhört svår situation där alla mådde extremt dåligt. Hade vi fått hjälp direkt så hade flera traumatiska händelser kunnat undvikas.

När vi väl fått en utredning så påbörjades nästa kamp om att få de rätta insatserna. Vi blev först lovade även föräldrautbildning i diagnosen. Någon sådan har vi ännu inte efter drygt två år sett skymten av. Efter lång kamp fick vi med tiden effektiv medicinering och kurator. När sedan kuratorn blev långtidssjukskriven fanns inte någon annan att tillgå, så vi har nu stått utan adekvat kuratorsstöd under snart ett år. Landstinget sviker såväl unga som familjer.

Därtill skulle jag kunna redogöra för skolans tillkortakommanden, men jag ska bespara er den berättelsen, ty den skulle bli allt för lång.

Sanningen är att man får göra allt själv. Det är vi som föräldrar som för kampen för barnets rätt till ett värdigt liv. Vi har inte råd att bekosta advokater. Därutöver ska vi kombinera flera roller som föräldrar, lärare och kuratorer. Som ni förstår är det inte en optimal kombination. Och någonstans mitt uppe i detta ska vi försöka vara rädda om oss själva så att vi överlever och kan finnas där för vårt barn. Vi kan bara tacka Gud att vårt barn har så mycket självinsikt att hon ser sitt värde. För något stöd utifrån får vi inte.

12 november 2017

Föredrag om John Karlzén, en bortglömd Mönsteråsförfattare

Ibland när jag håller föredrag brukar jag nämna John Karlzén som föddes i Långhult i Mönsterås socken. Ytterst få vet vem han var och det är ledsamt. På tisdag har alla chansen att lära sig mer. Då får Mönsterås bibliotek besök av Lennart Frick som berättar mer om John Karlzén. Se annonsen nedan.


Motsägelsefullt

I den kampanj som nu pågår berättar kvinnor hemska historier om sexuella övergrepp av olika slag. Det är helt okända kvinnor över hela Sverige, men också mer kända inom media och teater. Ja, även en och annan man har blivit drabbad förstås.

Samtidigt förefaller många kvinnor falla för ett ärkesvin som Persbrandt. Ja, han tillstår ju själv att han betett sig riktigt illa. Likaså förefaller bok- och filmsviten ”Femtio nyanser av….” gå hem hos många kvinnor trots att den är uppenbart kvinnofientlig med inslag av dominans, underkastelse, sadism och liknande.

Här finns alltså något motsägelsefullt som inte är bra.


I min kommande deckare har Alvar en lång inre monolog om detta fenomen – att kvinnor så ofta väljer en ”bad guy” framför en skötsam, snäll och blyg typ som Alvar. För alla är faktiskt inte lika goda eller onda innerst inne. Det finns definitivt olika grader.

10 november 2017

Böcker med Mönsteråsanknytning



Nu har jag även läst Martin Svenssons tre böcker om Dixie där handlingen utspelar sig i Mönsterås. Tänker inte recensera dem eftersom de är tänkta för barn/ungdomar. Noterar bara att böckerna följer geografin här bra med gator som Lagmansgatan, Kvarngatan, Storgatan etc. Även vattentornet och hembygdsparken figurerar (i det senare fallet då någon stulit en klänning där). Mönsteråsmentaliteten skymtar också här och var. 

Själva innehållet har jag inga åsikter om. Böckerna är minst sagt anarkistiska. Lite "Yeah yeah, wow wow" i ton och tempo, även om det smyger sig in en mer seriös sida också. Ett litet gäng spelar in filmer för YouTube vilket innebär livsfarliga scener. Denna vildsinta anarkism krockar ganska skönt med den välordnade lilla Mönsteråsidyllen. Hur som helst - kul att ha i Mönsteråssamlingen. Utfärdar kultstatus.